Historien ska upprepa sig

[b]I sommar kommer underliga, underbara Uruguay till Brasilien för att förstöra karnevalen. De vet hur man gör. De har gjort det förr.[/b] \ [b]Det är den 16 juli 1950.[/b] VM i Brasilien har varit en karneval, och nu har festen kommit i förväg. Storslagna sånger komponeras, maffiga vinnartal skrivs ihop och på guldmedaljerna ingraveras de brasilianska spelarnas namn. Det är bara ett problem: finalen är inte ens spelad. Det är den 16 juli 1950 och Brasilien ska spela en match som är förbjuden att förlora. Fotbollshistorien har nog aldrig skådat ett större exempel på en fest som gått upp i rök. Egentligen är det fel att kalla matchen för final, samtidigt som det är helt rätt. Slutspelets utformning innebar att de fyra bästa lagen i turneringen gick in i ett avgörande gruppspel där alla mötte alla. Brasiliens överlägsenhet och Uruguays tillräckliga poängskörd flätade ändå samman en form av final, en seriefinal, en kamp om världen snarare än bara kontinenten. Brassarna verkade ostoppbara. De hade avfärdat Spanien med fem måls marginal, drämt till Sverige med 7-1. Vägen till euforin låg vidöppen, men guldet var lika gäckande som glittrande. En match återstod, även om Uruguays chanser var små. [b]Hur skulle defensivduttarna hålla ställningarna mot Brasiliens orkanoffensiv?[/b] Det räckte ju inte ens med en poäng, Uruguay var tvungna att plocka alla tre för att bli världsmästare. Underskattningens ansikte har aldrig haft skarpare drag. På gatorna vällde en spontan karneval fram, i tidningshusen var pressen lika eniga som folkmassan: inget kunde förstöra festen. [b]Diego Forlán är Uruguays nutida symbol. [/b]VM-året 2010 vandrade han på en vindlande väg i Sydafrika, från doldis till turneringens bäste och från hyllad folkhjälte till nationalklenod. Den 16 juli 1950 hette uruguayanernas härförare Obdulio Varela. På finalmorgonen traskade han ner till affären och köpte en drös exemplar av den brasilianska tidningen O Mundo. Hemma i hotellrummet la han dem på golvet och lät lagkamraterna dränka dem i kiss. Varela hade karaktär. När laget snurrade ihop skosnörena i arenans katakomber bara minuter före matchstart gick han emot förbundskapten Juan Lopezs direktiv. [b]- Juan är en bra man, men idag har han fel. Om vi spelar defensivt mot Brasilien kommer vi gå samma öde tillmötes som Spanien och Sverige.[/b] Spelarna spetsade öronen. Varelas monolog tilltog i styrka. [b]- Grabbar, publiken är betydelselös. Den har inget med spelet att göra. Matchen spelas inne på planen.[/b] Fotboll är en komplicerad sport, men samtidigt världens enklaste. Elva spelare ska möta elva spelare och kämpa för att göra flest mål. Publiken? När allt kommer omkring är klyschor som ”den tolfte spelaren” bara någonting som kan äta upp spelarnas psyken och inte spelets regler. *** Vi tar ett reklamavbrott. Uruguay är Sydamerikas dolda pärla, en fotbollsnation som var först i världen med att vinna VM. Med fyra miljoner invånare borde man inte kunna rubba giganterna – med sin trio på topp är inga giganter orubbliga. Forlán borstar av skepsislöven på ålderns höst, Edinson Cavani är ett rovdjur som hugger på varje målchans, och Luis Suarez är en av världens absolut bästa fotbollsspelare tack vare sin förmåga att skapa allting ur ingenting. Lägg till en fungerande defensiv, en seger i senaste Copa America och en fjärdeplats i Sydafrika-VM och du får ett landslag redo för Brasilien. *** När domaren blåste igång matchen var Maracana smockad till bristningsgränsen, och vi förstod vilken publik Varela talade om. 210 000 åskådare fyllde stadion, varav ungefär en femtedel uppgavs ha plankat in. [b]Karnevalen hade kommit till arenan, men på planen stod lagen på samma våglängd. [/b]Uruguay låg rätt i positionerna, Brasilien anföll för allt vad de var värda. Planenligt satte de 1-0, men när Varela ordat klart med domaren om vad han ansåg var en solklar offside eldade han på sina spelare: [b]- Nu är det dags att vinna![/b] [b]Uruguay fick grepp om sig själva och tog stryptag om Brasiliens hals. Schiaffino kvitterade, och elva minuter från slutet tystnade Maracana totalt. Uruguay hade gjort 2-1 genom Ghiggia - och klockan tickade obarmhärtigt mot sitt slut. Över tvåhundratusen åskådare stod förstenade och förbryllade, nedslagna och slagna. Brasilien hade gjort det omöjliga och förlorat finalen på sin egen hemmaplan.[/b] FIFA-presidenten Jules Rimet hade redan förberett ett tal på portugisiska för att hylla mästarna, men när de hette annat än Brasilien lämnade VM-arrangörerna honom ensam på innerplan. Där fick han överlämna bucklan till kapten Varela. [b]Ingen prisceremoni, inga guldmedaljer. Inte ens sånger från de knastriga högtalarna. [/b]Det är den 16 juni 1950. Utgången på en VM-final får några supportrar att ta sina liv, och spelare och journalister turas om att sluta på sina poster. Brasilien byter till och med färg på tröjan från blåvitt till gulgrönt. Det låg ju en förbannelse över den tidigare, den som spelarna burit när de oacceptabelt finalförlorat. Ett annat landslag vände på klacken och lämnade festen man precis kraschat. Spelarna var lyckliga, kapten Varelas leende bredast. [b]I sommar kommer underliga, underbara Uruguay till Brasilien för att förstöra karnevalen. De vet hur man gör. De har gjort det förr.[/b] \