Is this England?

[b]Till slut höll han käften, den kaxige engelsmannen som skulle bli bäst i världen. Han började rannsaka sig själv, rucka på principerna och rikta tankfartyget åt rätt håll. [/b] \ 6-4-0. Visst fixade England biljetten i allra sista kvalomgången, men det sa mer om Ukrainas intensiva jakt på förstaplatsen än om engelsmännens poängskörd. Sex vinster, fyra oavgjorda. Obesegrade. Läge att blåsa upp förväntningsballongen till bristningsgränsen? För tio år sedan, ja. För fem år sedan, ja. I år? Nej. När vi sätter örat mot Englands murar hörs surret som vanligt, men med en helt annan klang än tidigare. [b]Mot slutet av 80-talet halkade England på idrottsisen medan Spanien och Italien gled iväg.[/b] Förfallna arenor, förbannad huliganism, förbud mot att spela i Europa efter Heyselkatastrofen… Listan var lång, lösningen låg i händerna på Greg Dyke. Han var vd för London Weekend Television och presenterade en idé om en superliga för eliten. Den skulle heta Premier League och fungera som ett aktiebolag där varje klubb har lika stor roll och varsin röst. Orsaken stavas pengar. Dyke var övertygad om att en mer attraktiv liga skulle locka fler tittare till hans tv-kanal. Med sin karisma och begåvning trodde sig mediejätten ha turen på sin sida, men i stället åkte han på en nitlott. London Weekend Television förlorade kampen om rättigheterna. Premier League föddes i händerna på Sky och blev en fullträff. Den engelska fotbollen seglade ifrån konkurrenterna och var plötsligt före sin tid. [b]Greg Dyke?[/b] Han krigade vidare på andra fält. Med tiden har han basat över BBC, attackerat premiärminister Tony Blair och skrivit den kontroversiella Hutton-rapporten. Ingen mantel vägde dock tyngre än den han axlade under fjolårets sensommar, den som var nedfläckad av nutiden efter återkommande återfall. När augusti blev september utsågs Dyke till ordförande för det engelska fotbollsförbundet, FA. Redo att tala till nationen kunde han välja den enkla vägen och spotta ut klyschor som ”ett landslag med alla möjligheter” och ”tillsammans är vi starka”. Greg Dyke fungerar inte så. Han säger det han tycker, och tycker verkligen det han säger. [b]- Vi har ett väldigt allvarligt problem. På hemmaplan finns en alarmerande brist på talanger och trenden är skrämmande. Engelsk fotboll är ett tankfartyg som måste vända.[/b] Och så är man antingen en del av problemet eller av lösningen, en som klagar över historien eller presenterar framtidsplaner. [b]- Jag vill sätta upp två mål för engelsk fotboll. Det första är att nå minst semifinal i EM 2020 och det andra är att vinna VM 2022.[/b] Jaha. That’s great, Greg – förutom att femtielva slutspel ska spelas det här decenniet. [b]England har tagit VM-guld en enda gång.[/b] 1966 skickade Geoff Hurst iväg ett skott som studsade i ribban, ner på mållinjen och ut. Målet godkändes, England slog Tyskland och domaren eskorterades därifrån av polis. De jublande engelsmännen konstaterade att guldet var hemma. De var ju sportens uppfinnare, de som spelat världens första officiella landskamp den 30 november 1872 mot Skottland. Nästan hundrafemtio år senare står prisskåpet och törstar efter pokaler. Landslaget vet inte hur man vinner, trots stora spelare som skördat framgångar i sina klubbar. Som bäst har England tagit sig till kvartsfinal på de fem senaste VM-turneringarna, och i EM spelade man semi senast 1996. Hur kan ett landslag med gyllene generationer och monster till målgörare misslyckas så miserabelt? Tillbaka till framtiden och till den nye ordförandens tal. Greg Dyke var inte klar, utan fattade en motorsåg för att fälla ner ännu fler träd i fotbollsskogen. Han pekade på hur antalet engelska spelare i toppklubbarnas startelvor rasat med fyrtiosex procent de senaste tjugo åren, och kastade sedan en blick på den helgens Premier League: [b]- Bara sextiofem engelsmän spelade från start och blott fjorton hoppade in. Med tanke på att några av dessa inte ens håller internationell klass är det rimligt att säga att vår talangpool är liten, och att den krymper. År efter år blir läget sämre, men innan vi kan göra något åt saken måste vi förstå varför det här händer.[/b] Dyke ville alltså veta var skon klämde, så han tillsatte en kommission för att besvara tre enkla frågor: varför har det gått som det gått, vad kan göras och hur ska det göras? Mittbacken Rio Ferdinand, förbundskapten Roy Hodgson och sju andra kallades in för att bära förändringsfanan och tåga i den engelska armé som Greg Dyke anförde. [b]- Trettio procent av spelarna i Premier League är engelsmän. Det är inte gynnsamt om man jämför med Tyskland, Frankrike, Italien och Spanien, som till och med har sina spelare här medan vi inte har några där. [/b] [b]Kommissionen hann knappt sättas samman förrän havet stormade. [/b]Heather Rabbatts, styrelseledamot på FA, var först ut. Hon riktade sin kritik mot kommissionens bristande mångfald, irriterade sig över att samtliga tio män var tio män. Expertkommentatorn Stan Callymore undrade hur två sjuttioåringar fick sitta och diskutera radikala lösningar när engelsk fotboll behövde nytänkande. På tidningen The Telegraph osäkrade Henry Winter sitt skjutvapen och tryckte iväg en kritikkula: [b]- I stället för att bilda en kommission borde Greg Dyke agerat som en kommissionär.[/b] Samtidigt fanns de som intog en mer positiv hållning, men ändå frågade sig vad kommissionen egentligen skulle komma fram till. UEFA:s president Michel Platini sa en gång att spelarna i Premier League är lejon på hösten och lamm på våren. Läge att införa ett vinteruppehåll som alla andra ligor? Nej, inte så länge de stora elefanterna i tv-safarin klargjorde att stora summor flödade in på mellandagarna. Höja gränsen för det obligatoriska antalet inhemskt skolade spelare för varje klubb? Nja, tolv var redan tillräckligt. Om ribban sänktes till åtta kunde ligan tappa i kvalitet. England tog sig till VM utan att ha förlorat en enda kvalmatch och fäste blicken på lottohjulet i Zurich. Det stannade på Italien och Uruguay. I samma sekund fångade kamerorna Greg Dyke som drog fingret över halsen. Halshuggning runt hörnet, alltså. När reportrarna ställde honom mot väggen slog han ifrån sig. [b]- Det var ett skämt. Sådan är jag.[/b] Trots storslagna segersiffror i kvalet är förhandssnacket nedtonat och förväntningarna låga. Om bättre engelska upplagor har misslyckats kan inte årets gå bättre. Om ordföranden för fotbollsförbundet vägrar måla chanserna i guld finns ingen anledning för befolkningen att hoppas. Inte ens innanför omklädningsrummets väggar har stämningen varit särskilt munter. Förbundskapten Hodgson kallade mittfältaren Andros Townsend för ”space monkey”, och både Steven Gerrard och Wayne Rooney irriterade sig över hur skämtet läckt ut till tidningarna. [b]Dags att prata i metaforer. [/b]Inför varje avslutning i fotbollsskolan bröstade den engelska eleven upp sig. Han skröt om sin storhet och såg fram emot en sommar sprängfylld med guldmedaljer, men till slut orkade inte klasskamraterna lyssna. Den italienske lurifaxen föll tillbaka mot sina taktiska grundstenar och den sympatiske spanjoren fortsatte läsa på om spel längs marken med mjuka och metodiska passningskombinationer. Längst bak i klassrummet satt till och med tysken som ingen trott på, som ett levande bevis på att hårt jobb slår talang när den där talangen inte jobbar hårt. [b]Alla hånflinade åt engelsmannens enerverande egoism, och efter flera misslyckanden sprack bubblan.[/b] Han insåg sina begränsningar, förstod att han inte var störst och bäst. Han var inte ens vackrast. Där sydeuropéerna köpte tekniska råvaror som ingredienser till sina smakrika maträtter ville engelsmannen använda kryddor som fysik och frenesi. Måltiden vore smaklig om han vann. Den smakade äckligare när han alltid förlorade. Greg Dykes kommission? Den må ha lokaliserat problemen, men är långt ifrån lösningarna. Generationsväxlingen? Fotbollsfantasterna är så gott som eniga om att Jack Wilshere är den enda ynglingen av världsklass. Ljuset i mörkret? Ett landslag med Wayne Rooney blir aldrig helt uträknat. Han fruktar inget motstånd och ser fram emot matcher mitt i Amazonas regnskog med tropisk hetta och fruktansvärd fuktighet. [b]- Vi måste slå de bästa för att bli bäst, säger Rooney.[/b] Förbundskapten Roy Hodgson är hoppfull. Hans nyårslöfte till det engelska folket är att den bästa truppen åker till Sydamerika. Tillsammans med sin ledarstab har han full koll på Premier League-lagen, och även om han sett Manchester United sjunka som en sten är han övertygad om vilken engelsk stjärna som kommer lysa starkast. [b]- VM blir Rooneys turnering. Han är i perfekt ålder.[/b] Och om det är ovanligt tyst från de brittiska öarna finns andra som varnar för England. En av dem är Brasiliens store man Luiz Felipe Scolari: [b]- England kan glänsa i VM. Roy gör ett kanonjobb där han generationsväxlar och slussar in nya spelare. Det enda som egentligen saknas för att England ska räknas in bland de fyra bästa är självförtroendet.[/b] Ibland kommer ingen se din storhet förrän du slutar prata om den. \