En lek med ödet

[b]Det sägs att livet är en kortlek som ödet delar och du spelar. För inte så länge sedan hade Italien den starkaste handen. Nu finns inga kungar på topp – bara ett ess i rockärmen.[/b] \ Jag har varit i Italien tre gånger. Ibland känns det som tre gånger för mycket, andra gånger som tre för lite. Det är ett paradoxalt land som inte kan bestämma sig för huruvida man vill vara Europas fula ankunge eller den där vackra svanen som alla älskar. Å ena sidan en stolthet över att inte vara som alla andra, å andra en frustande frustration över att kostymklädda FIFA-pampar aldrig sett storheten eller skönheten i italiensk fotboll. Strax efter millennieskiftet var omvärlden beredd att hålla med det italienska resonemanget om en slags diskriminering. Andra menade att de fick skylla sig själva. [b]Italien hade världens bästa anfallsbesättning; aristokrater och artister som alla avundades, men som aldrig vann några guldbollar.[/b] Här fanns spelgenierna Francesco Totti och Alessandro Del Piero, hit räknades skyttekungarna Christian Vieri och Filippo Inzaghi. Ödet delade ut livets kortlek och Italien fick fyrtal i kungar. Game on? Game over. [b]Vi sätter oss i tidsmaskinen och ställer in datumet 2 juli 2000 med destination Rotterdam. [/b]Italien möter Frankrike i EM-final och tar ledningen genom Marco Delvecchio. Frankrike kämpar vidare, Italien backar hem. I de sista skälvande sekunderna rinner Sylvain Wiltord igenom och slår in kvitteringen. Knockade av en psykologisk knytnäve lyckas inte Italien resa sig. I förlängningen gör David Trezeguet 2-1 med en vänsterslägga i nättaket och förtvivlade italienarna vänder hem. De har satt krokben för sig själva genom att falla tillbaka mot försvarsklipporna, men vägrar lyssna på kritiken och förändra sina värdegrunder. Nåväl, vi färdas till sommaren 2002, till nästa slutspel där namnen väger ännu tyngre. Vi nämnde dem i förbifarten och en snabb genomgång skadar inte: Francesco Totti är playmakern med gudabenådad blick för spelet, Alessandro Del Piero konstnären som målar mästerverk med högerfoten som pensel. Filippo Inzaghi slår målrekord i Milan, Christian Vieri är ostoppbar på andra sidan stan i Inters tröja. [b]Fyra forwards i världsklass, så nog borde anfall vara bästa försvar?[/b] Inte i Italien. Inte då. Framme i åttondelsfinalen mot Sydkorea slår Totti en hörna som Vieri nickar in. 1-0 och en hysterisk hemmanation får ena lungan punkterad. Istället för att genomborra den andra lägger sig Italien på försvar. I den åttioåttonde minuten utjämnar Sydkorea, och hundraåttio sekunder från straffar nickar Ahn Jung-Wan in det gyllene målet. [b]Okej, och nu?[/b] Två turneringar söndersmulade utan att få ut någonting av anfallsartisterna – behövdes fler anledningar att tänka om? Ja, åtminstone en till. Italien tar ledningen mot Sverige i EM 2004, men Zlatan Ibrahimovic klackar in kvitteringen och italienarna återhämtar sig aldrig. De åker ur gruppen, de som skulle ta hem guldet. [b]Varför? Varför backade Italien hem när de hade världens starkaste offensiva vapen? Svaret tvingar oss till ännu en tidsresa. 1960 anställdes argentinaren Helenio Herrera som tränare för Inter och introducerade ett nytt spelsystem som byggde på nästan överdrivna defensiva förpliktelser. Han petade in en libero framför målvakten, en sköld som bara skulle ägna sig åt att försvara det egna målet. Spelsystemet som kallas [i]catenaccio[/i] var fött, och när Inter skördade framgångar ville resten av klubbarna inte vara sämre. Snart slog också landslaget in på samma väg. Att anfallsstjärnor tändes på den italienska idrottshimlen spelade ingen roll – Italien skulle vinna matcher genom ramstarkt försvar och knivskarpa kontringar.[/b] En sista resa i tiden är nödvändig för att komplettera helhetsbilden. Vi åker till Dortmund och hamnar mitt i en kokande kittel av bubblande förhoppningar. Datum: 4 juli 2006. Det tyska landslaget har spelat underhållande fotboll och behöver bara avfärda defensivdräggen från Italien för att ta sig till final. På sin väg till semifinal har italienarna visat tendenser på att våga lite mer och vilja lite annat, men matchen som hittills lämnat störst avtryck är åttondelen mot Australien, där det krävdes en feldömd straff i nittiofemte minuten för att fixa avancemanget. Nu hamnade Tyskland och Italien på kollisionskurs. Hemmalaget försökte vinna mittfältet, bortaspelarna bröstade upp sig – och vid sidlinjen stod Italiens förbundskapten Marcello Lippi. [b]På ena axeln satt en liten djävul som predikade om historia och traditioner, försvarsspel och en urstark Fabio Cannavaro som höll ställningarna som mittback. Lippi lyssnade istället på ängeln, den som älskar de modiga och belönar de våghalsiga. Italien gjorde tre byten. De bytte in tre anfallare. De ville och vågade. De vann med 2-0. De vann nästa match också. De var världsmästare.[/b] Början på något nytt? Jo, visst vore sagan vackrare om italienarna faktiskt höll sig till att attackera, men om Rom inte byggdes på en dag så förändras inte en djupt inrotad fotbollsfilosofi över ett slutspel. [b]Snart gick de tillbaka till sitt trygghetsterritorium.[/b] De tråcklade sig vidare från gruppspelet i EM 2008 utan att förtjäna det, och två år senare slutade de sist i en VM-grupp med Paraguay, Slovakien och Nya Zeeland. Sist. Som regerande världsmästare. Utan att vinna en enda match. [b]Italien behövde något nytt. Cesare Prandelli var något nytt.[/b] Som tränare för Fiorentina hade han hamrat in ett 4-3-1-2 där en flytande spelfördelare släpar bakom två forwards. Fiorentina blomstrade och knackade på dörren till Europa-platser, Prandelli hyllades som en av Italiens skickligaste tränare. Nu var han förbundskapten för ett landslagsom gick in i EM 2012 med flera spelare skadade. Andrea Barzagli och Domenico Criscito kom inte till spel mot Spanien, men Prandelli såg möjligheten i problemet snarare än problemet i möjligheten. [b]Han bytte formation, provade 3-5-2 med energiskt presspel och outtröttliga ytterbackar – och som vanligt är det resultatet som drar gränsen mellan genialitet och galenskap. [/b]Spanien brakade rätt in i den italienska väggen utan att begripa någonting, och när Andrea Pirlo fick sina millimeter på mittfältet var han kilometer före alla andra. Italien tog ledningen, tappade den efter en tabbe, men fick med sig en poäng i protokollet och ett par svar till frågeformuläret på köpet. Eftersom vi slungats fram och tillbaka i en italiensk tidslinje kanske minnesmaskinen gått igång hos er läsare. Italien förlorade ju finalen mot samma Spanien knappa månaden senare, så visst var genialiteten kortsiktig? Jo, lite så. I finalen återgick Prandelli till sitt klassiska 4-3-1-2, och efter turneringen har Italien lekt med så många sifferkombinationer att de tappat räkningen. När slutspelet i Sydamerika smyger närmare vet ingen riktigt vilken formation som gäller – inte ens de italienska spelarna och inte ens Prandelli själv. Någonting vi vet? Den här upplagan vill anfalla. Någonting annat vi vet? För tio år sedan hade Italien världens bästa anfallare, men anföll inte. Nu vill man gå all-in på offensiven, men saknar handen för att kunna göra det. [b]Vi känner Italien som hemmet för konspirationerna och maffian.[/b] Klyschor och myter, säger ni? Tja, klyschor blir klyschor av anledningar, och myter kan växa fram genom sanningar. Vi har läst sagor om stövellandet, sagor som vi anade stämde utan att vara helt säkra, som gjort oss förtrollade och förbannade på samma gång. Ta den om Diego Maradonas uppgång och fall i Neapel, där han blev större än Gud men slöt en pakt med djävulen. Eller den om hur Lazios ultrasgrupp Irrudicibili – de oövervinnerliga – nästan blev större än klubben. Eller varför inte om likheterna mellan Benito Mussolini och nutidens premiärminister Silvio Berlusconi, han som slutar lyssna när invånarna anklagar honom för att ha kvävt folket med järnhand. [b]Och när samhällskroppen haltar får fotbollssjälen ta smällen.[/b] Visst är klubbarna på frammarsch, med Roma och framför allt Juventus som fanbärare, men med en skrämmande ekonomi och ett smutsigt rykte har den italienska ligan tappat i attraktionskraft. Mitt i allt ska landslaget sparka boll i Brasilien. I VM vill Prandelli spela på sitt sätt utan att veta vilket sätt som är hans, attackera utan en enda anfallare han helhjärtat kan lita på. Dani Osvaldo är en berg-och-dalbana utan säkerhetsbälte, Giuseppe Rossi hinner inte jaga bort skadespöket för att komma i form – och varken Alberto Gilardino eller Alessio Cerci har utstrålningen för de finaste festerna. Fyrtal i kungar? Inte längre. Nu har Italien bara ett ess i rockärmen. Fotbollsvärldens mest kontroversielle karaktär heter Mario Balotelli. Han känner sig som ett offer för orättvisor, som den mest begåvade eleven i klassen där läraren har andra favoriter och förbiser hans exceptionella talang. Lite som Italien, lite som det Italien vi känner. [b]Men om livet är orättvist, varför skulle fotbollen vara annorlunda? Allt handlar om att spela sina kort rätt, även – och kanske allra främst – när ödet gett dig den svagare handen för att den tröttnat på hur du använde den starka.[/b] \