Sista striden

[b]Han har vunnit kriget, men förlorat alla slag. En VM-succé med Elfenbenskusten vore sista touchen på det nationella mästerverk som Didier Drogba målat.[/b] \ Det var Gandhi som sa det. [b]”Be the change you want to see in the world”.[/b] För att förändra världen måste du själv vara förändringen – för att binda ihop en söndersliten nation måste du själv vara bandet. Vi lägger filosofin åt sidan och tar en kurs i historia, en sådan typ av berättelse som får nackhåren att resa sig. Det är den 8 oktober 2005. Elfenbenskusten har slagit Sudan med 3-1 och säkrat sin biljett till VM-tåget mot Tyskland. I omklädningsrummet faller Didier Drogba ner på knä och ber sina lagkamrater göra samma sak. Kaptenen ser in i kameran och talar i direktsändning till sitt folk. [b]- Invånare av Elfenbskusten, vi har bevisat för er att vi kan leva sida vid sida och sträva efter ett gemensamt mål. Vårt land får inte sänkas av kriget. Snälla, lägg ner vapnen och organisera valen, and things will get better.[/b] 1960 vann Elfenbenskusten sin självständighet från Frankrike. Det ivorianska folket jublade över sin frihet, och snart klättrade landet lika sakta som säkert uppför etableringsstegen. Allt var bra, allt var väl – sen kom 2002. Rebeller slog till mot regeringen, försökte genomföra en statskupp som slog slint. Resultatet? Landet delades i två och inbördeskrig bröt ut. De muslimska områdena i norr kontrollerades av rebellerna, den kristna södern av regeringen. I Frankrike? Där bodde [b]Didier Drogba, född i Elfenbenskusten men uppvuxen i Europa.[/b] Han var en fotbollsspelare på uppgång, en stigande stjärna som flyttat för att bli proffs. Ändå sprang hans tankar iväg till Afrika. Han värvades till Chelsea, växte ut till en skyttekung med alla typer av kugghjul i sitt målmaskineri. Ändå skissade han på konturerna till en förändring. Snart märkte han att silhuetten föreställde honom själv. [b]En man kan tala, en man kan råda.[/b] Men om han inte backar upp sitt svammel med handlingar är han ingen riktig man. När Drogba föll på knä och talade till folket tändes en gnista bland ivorianerna. Året därpå prisades han som Afrikas bäste spelare och fick en guldboll i pokal. Den efterföljande handlingen har i efterhand målats upp som en vändpunkt i inbördeskriget. Drogba kommer från regeringsstyrda Abidjan – ändå tog han med sig bucklan upp till rebellernas högkvarter, staden Bouaké. Det var första gången på fem år en ivorian från södern satte sin fot i de norra delarna. Drogba ställde sig på podiet, mitt i stadens berömda Carnival Square, och tog till orda: [b] - Jag är här för att ge er guldbollen. Den tillhör hela Elfenbenskusten.[/b] För att glorifiera ännu mer? Han är kristen – så kristen att när han avgör Champions League-finaler gör han korstecknet innan lagkamraterna hunnit fram för att fira. I Bouaké? Där är majoriteten muslimer. Men Drogba är den han är, och därför sa han det han sa: [b] - Den 3 juni kvalar vi mot Madagaskar och matchen ska spelas här. Det blir en dag att minnas, en seger för vår fotboll och vårt folk. There will be peace.[/b] Christophe Diecket, tjänsteman på det ivorianska fotbollsförbundet, såg talet på tv: [b] - Jag fick gåshud. Min fru grät, alla tv-tittare grät. Vårt folk hade en sjukdom som ingen annan än Drogba kunde bota. Han är den som räddat oss från det här kriget.[/b] På matchdagen den 3 juni stod rebeller och regenter bredvid varandra på läktaren. De hade lagt ner sina vapen, de hade slutit politiska fredsavtal – och nu sjöng de nationalsången tillsammans. [b] - Det var som om Elfenbenskusten föddes på nytt, sa Drogba.[/b] Matchen slutade 5-0 och han gjorde det sista målet. Efter slutsignalen bildade soldaterna en barriär runt honom medan forcerande fans försökte ta sig fram. Inte ens soldaterna kunde hålla sig från att ta fram mobilerna och ta en bild eller sträcka fram handen för att få en high-five av sin kapten. Guillaume Soro, som utsetts till premiärminister tack vare fredsavtalet, var lycklig. [b] - Alla ivorianer är stolta över Drogba, jag tror till och med att hela Afrika är det. Den här matchen spelades i Bouaké just för att han kom hit i syfte att skapa försoning och fred.[/b] Mitt i glädjeyran stod Geoffrey Baillet, talesman för det ivorianska idrottsministeriet. [b] - Vi politiker gick på de bästa universiteten, vi är de intellektuella och de som ska leda nationen. Men när det kom till att skapa fred misslyckades vi. Det är en grupp fotbollsspelare som enat oss. Didier Drogba kom från ingenstans och nu är han är en världskänd superstjärna och vår hjälte. Det han har gjort för sitt land är stort.[/b] Det fanns inga gränser för Drogbas storhet. Rösterna höjdes om att han med enkelhet skulle vinna presidentvalet om han bara ställde upp, och Times Magazine listade honom som en av världens hundra mest inflytelserika människor. Varje gång Chelsea spelade trängde sig ivriga ivorianer framför tv-apparater för att få en glimt av matchen. De klädde sig som honom, hade samma frisyrer och nynnade på sånger som skrivits till hans ära. Lagkaptenen som blivit ledstjärnan resonerade över sin status: [b]- Om jag vore en politiker hade mina ord berört en del människor, men genom att vara idrottsman och neutral berör mitt budskap ännu fler. Fotboll är verkligen fantastiskt eftersom du kan få din röst hörd och sända budskap långt bortom sportens gränser.[/b] Förändringsmålningen var ett mästerverk, men någonting saknades: den sista touchen, det lilla extra, en sportslig framgång för landslaget som kallas ”Elefanterna”. Där var vinnaren Didier förloraren Drogba. [b]Vi radar upp de brända chanserna i punktform då resultaten gör orden överflödiga:[/b] * [i]Februari 2006[/i], final i afrikanska mästerskapen. Matchen går till straffar och hemmanationen Egypten slår Elfenbenskusten. Drogba står mitt i en piskande psykisk form. Under ordinarie tid har han bränt tre lägen, i straffläggningen den första som missat. * [i]Juni 2006[/i], VM i Tyskland. ”Elefanterna” går in i slutspelet som en drömmande debutant, men överlever inte Dödens grupp. * [i]Juni 2010[/i], VM i Sydafrika. En underlig uppstickare i kampen om medaljerna? På förhand, ja. När grupperna lottats, nej. När matcherna spelats? Då hade ivorianerna förlorat ännu ett fotbollsliv i ännu en Dödens grupp. * [i]Och så de afrikanska mästerskapen 2012[/i]. Tjugo år efter sitt enda guld vill Elfenbenskusten bli bäst i Afrika. De tar sig till final, Drogba går som vanligt i täten. Sextionio minuter in i finalen mot lilla Zambia ska han slå en straff. Han lyfter den över ribban. Matchen går till förlängning, förlängningen till straffläggning. Efter tolv omgångar ger Zambia logiken en lavett och mannen som vunnit kriget förlorar ännu ett slag. Vi har talat om rebeller i norr och regenter i söder, men låt oss avsluta med öst och väst. När solen går upp för ännu ett slutspel har Elfenbenskusten fått en lättare lottning än tidigare. Kvartsfinal måste vara målet och en medalj vore drömmen. Didier Drogba gör sig redo för en sista strid innan solen går ner. Verket kan bli fulländat.[b] Och om han misslyckas? Då är Elfenbenskusten i alla fall en enad nation, och han blev förändringen som han ville se i världen.[/b] \