På liv och död

[b]Han blev mördad efter ett självmål. Sådan är fotbollen i Colombia, sådan är kriminaliteten. Där är Andrés och Pablo Escobar symbolerna för två sammanflätade världar.[/b] \ [b]Det skiljer drygt fyrtio mil mellan städerna Cali och Medellin.[/b] I början på 90-talet stoltserade dem med varsin kartell. Från Cali strömmade åttio procent av USA:s insmugglade kokain, Medellin var världens våldsammaste stad. Den senare är Escobars födelseplats. Vem av dem? Är du allmänbildad tänker du på drogimperiets härskare Pablo, mannen som myntade begreppet ”plata o plomo”. Silver eller bly. Ta emot en muta eller acceptera en kula. Ska vi prata fotboll tänker du istället på Andrés. Året är 1994. Efter att ha styrt in bollen i eget mål åker han hem från VM innan åttondelsfinalerna hunnit spelas. Colombia är utslaget. Tillbaka i landet skjuts Andrés Escobar till döds. Gränsen mellan fotboll och kriminalitet är osynlig och ofattbar för att den är obefintlig. *** [b]Först måste vi komplettera bakgrundsbilden.[/b] Pablo och Andrés är inte släkt med varandra, men födda och uppvuxna i samma stad. Pablo blev knarkkung, Andrés fotbollsspelare. De tog avstamp från Medellin och använde stadens fotbollslag för att klättra mot toppen. Pablo Escobar tvättade knarkpengarna i Atletico Nacional där Andrés blommat ut till en duktig försvarare, och snart sjösatte Pablo projekt för att trolla bort folkets fattigdom. Han byggde skolor och fotbollsplaner och donerade pengar till välgörenhet. Folket fick sin hjälte, Colombia sin Robin Hood. Medellinkartellen blev landets största – motsvarigheten i Cali hakade på. Motsättningarna blev maktkamper och fienderna fajtades om andelarna på knarkmarknaden. Det skiljer drygt fyrtio mil mellan Medellin och Cali, men inte så mycket annat. I Pablo Escobars organisation sadlade två män om. Bröderna Gallon lämnade för en annan kartell som hette Los Pepes. Det gjorde inte så mycket. Escobar var världens störste gangster – fram till december 1993. Sex månader före VM i USA sköts han ihjäl av colombiansk polis. Anledning? Flykt från fängelset. Plats? Medellin. Hemstaden sörjde. 120 000 människor deltog i begravningen, flera spelare slutade i landslaget. Vi tar det igen: flera spelare slutade i landslaget. Colombia gick bra ändå. De strimlade sönder Argentina med 5-0 och gjorde sig redo att åka till VM. Ivriga att sätta igång? Redo att bevisa sin storhet? Nej. [b]De var rädda. De skakade. Andrés Escobar var en av dem.[/b] Före turneringen talade han om en ”kultur av rädsla”, och det är lätt att förstå varför. Mutor och mord hade vunnit terräng i den colombianska fotbollen. Förutom att tvätta sina pengar skickade Pablo Escobar ut män för att hota domare som inte dömde till Nacionals fördel. Den ena fick sin mat förgiftad och dog direkt, den andra sköts till döds efter att ha dömt bort ett mål. Lägg till två målvakter som mördades för att ha släppt in enkla mål i ligaspelet och nog finner du fog för Andrés Escobars skakiga snack om en kultur av rädsla, även efter mordet på Pablo. I en intervju inför slutspelet sa hans kroppsspråk det mesta. Ingen entusiasm, ingen glädje. Bara en flackande blick hos en skräckslagen spelare som vanligtvis höll sig lugn. Lagkamraten Freddy Rincon har i efterhand gett sin syn på saken: [b] - Vi fullkomligen sket på oss av rädsla. Förväntningarna var så höga. Många sa att vi kunde vinna turneringen och vi började tro dem. Istället för att jobba hårt blev vi övermodiga och flera av spelarna festade. Klubbägarna rasade. Vår inhemska liga var så liten att klubbarna var beroende av spelarförsäljningar till Europa för att överleva. Tro mig, klubbägarna är såna du inte vill reta upp. Spelmissbrukare, knarkhandlare… Alla var redo att gå ut i krig om pengaflödet från fotbollen stoppades.[/b] Pressen var påtaglig. Colombia förlorade mot Rumänien i första matchen och hade inte råd att kamma noll mot USA. De gjorde det ändå. Stort spelövertag. Två träffar i trävirket. [b]Sen hände det. [/b]Andrés Escobar sträckte sitt långa ben för att blockera ett inlägg, men lyckades styra in den bakom sin egen målvakt. För några sekunder låg han kvar på rygg, stirrade mot himlen, undrade hur grymt ödet kunde vara. Svaret väntade runt hörnet. Colombia var utslaget, colombianerna ursinniga. Rädslan för att åka hem gjorde att många spelare stannade på semester i USA. Andrés Escobar var inte en av dem. Han tänkte inte gömma sig i sin mentala fängelsecell, utan ställde upp på presskonferens och skrev en insändare till dagstidningen El Tiempo. I artikeln uttryckte han sin sorg, men avslutade uppmuntrande: [b]- Vi ses snart, livet tar inte slut här.[/b] Problemet? Det tog slut just precis här. Hemma i Medellin avråddes han från att ens gå ut. Ändå åkte han med några vänner till en bar i utkanten av staden. Livet gick ju vidare. Escobar var på gång till den italienska giganten Milan och han talade om en stor längtan till nästa VM.[b] Men i Colombia finns ingen gränsdragning mellan fotboll och kriminalitet. Har vi inte förstått det så här långt i texten förstår vi det nu. [/b]Två bröder kommer in i baren. De har efternamnet Gallon, de har hoppat av Pablo Escobars kartell för att istället ansluta till Los Pepes. Nu är fiendernas frontfigur undanröjd, nu är Pablo ett minne och martyr utan några fingrar i de kriminella lekarna. Ingen är untouchable, inte ens en fotbollsspelare som spelar sina matcher i Atletico Nacional. Ute på parkeringsplatsen drabbar klungorna samman. Andrés Escobar kallas horunge och homosexuell, och Humberto Munoz Castro – chaufför till Gallon-bröderna – drar fram sin revolver och avlossar sex skott. Han utropar lika många ord medan han skjuter: [b]- Gol, gol, gol, gol, gol, gol![/b] Andrés Escobar blev tjugosju år gammal. Nyheten om mordet flammade igenom planeten. Den spanske mittbacken Abelardo var ursinnig: [b]- Det här är avskyvärt, en skandal. Folk måste inse att fotboll bara är en sport.[/b] Brasiliens förbundskapten Carlos Alberto Parreiras uttalande var nästan ett svar på kommentaren: [b] - Det är ingen sport längre, det är krig.[/b] Irlands store man Jack Charlton frågade sig vem som ville spela internationell fotboll om man kunde bli mördad för sin insats. Sedan samlade han in pengar till Escobars familj via irländska supportrar. I stormens öga stod FIFA:s dåvarande generalsekreterare Sepp Blatter och förvandlade sporten till ett mynt: [b]- Fotbollen har två sidor. På ena sidan har vi glädjen och entusiasmen och allt som binder människor samman. På den andra speglar sporten våra liv: våld, tårar, korruption. Folk mördas varje dag. Sådan är verkligheten.[/b] I dokumentären ”The 2 Escobars” resonerar knarkkungen Pablos närmaste man kring mordet på Andrés. Han menar att Andrés aldrig hade blivit mördad om Pablo – fotbollsfantast och vän med landslagsspelarna – fortfarande levt. Bröderna Gallon dömdes till elva års fängelse för stämpling till mord. Deras chaufför fick fyrtiotre. Året är 2004. Drygt fyrtio mil ifrån Medellin ligger staden Cali. Dit förflyttar vi oss innan vi slutar. Tio år efter mordet på Andrés Escobar avrättas det gamla underbarnet Albeiro Usuriaga. Detta fall är mindre känt, men väger lika tungt. [b]I två av Colombias största städer med två av Colombias största karteller har två fotbollsspelare mördats.[/b] Motsatta typer av spelare, liknande teorier om de bakomliggande orsakerna: spelsyndikat som förlorat stora summor på fotbollsmatcher, drogdominanter som återställer sin typ av ordning, rivaliserande karteller som strider om den största tårtbiten. Fotboll och kriminalitet, kriminalitet och fotboll. Två sammanflätade världar som skapat en vidrig men verklig vardag. *** [b]Året är 2014. [/b]Statens strategier har slagit i blom. Colombia har tappat sin position som världens största kokainproducent, men kriminaliteten kvarstår. Och landslaget? Förbundskapten José Pekerman verkar äntligen ha funnit ett framgångsrikt spelsystem efter evigheter av colombianska rotationer. Landslaget ser mer och mer ut som turneringens möjliga superskräll. Här finns oslipade diamanter i Luis Muriel och Teofilo Gutierrez, färdiga pärlor som Freddy Guarin och Juan Cuadrado. Det enda som saknas är juvelen. Radamel Falcao har dragit av korsbandet och går nu en kamp mot klockan för att bli spelklar. Fotbollsfantasterna håller tummarna. De är nyfikna på vad den här upplagan kan uträtta. Mittfältet är starkt, anfallet kan knäcka alla lag. Försvaret? Den talangfulle ytterbacken Santiago Arias Naranjo vill slå sig in i startelvan. Han kommer från Medellin. Om han råkar styra in bollen i eget mål tänker Faryd Mondragon stå i vägen. Målvakten har gjort femtiotre landskamper. Han kommer från Cali. \