There and back again

[b]Viftar du bort en skara svajiga samurajer? Be om ursäkt. Japan har hittat hem, funnit sina rötter, vaknat och vuxit för att vinna och vråla. [/b] \ VM slår allt. Ett EM bjuder på ett mer koncist och koncentrerat knippe landslag, men VM slår allt. Ni kan klyschan om att ”hela världen tittar på” och ”planeten stannar”, så låt mig istället tala om fotbollskulturer. [b]VM slår allt för att nationerna hamnar på kollisionskurs med sina inhemska mentaliteter som vapen.[/b] Italienarna är lika konspiratoriska på planen som i vardagen, latinamerikanerna är lika rytmiskt rörliga på gräsmattan som på dansgolvet, afrikanerna vill så mycket men får ut så lite. I Fjärran Östern? Där finner vi landslaget som är på väg att samla ihop alla ingredienser för en smakrik segersoppa. Ironin? Den fanns alltid i Japans egen kokbok. [b]Låt oss dra en genomgång av fotbollslaget. [/b]Många av er struntar ändå i allt annat, så vi brakar rätt in i två par trollerifötter. Shinji Kagawa är yrvädret som underpresterat ända sedan övergången från Dortmund till Manchester United, och i vintras hamnade Keisuke Honda äntligen i en storklubb som belöning för sin blick och teknik. De här spelarna inger respekt. Alla försvar vet att det japanska anfallsartilleriet kan bräcka alla barriärer, men så hette det för tio år sedan också när Hidetoshi Nakata ledde offensiven. Vad är skillnaden? Vad har dagens Japan som gårdagens saknade? [b]Trots att Japan börjar ställas inför stora demografiska problem fortsätter solen att stiga i öster. Ekonomin tar plats på planetens prispall, mycket tack vare att landet är världens fjärde främsta exportör och importör. Ordningen upprätthålls så föredömligt att bara Singapore har lägre mordfrekvens och inget annat land har längre livslängd på sina invånare. Vad som återstår? Idrott. Som nation skryter Japan med disciplin och hälsa, i fotbollstermer går det att översätta till taktisk noggrannhet och enorm uthållighet. Fotbollskulturen är ju en förlängning av kulturen. Men vänta, såg det inte likadant ut för femton år sedan för Asiens mesta mästare?[/b] Genom åren har det japanska fotbollsförbundet envisats med att slussa in ledare och lirare av utländskt påbrå. Det hette att Phillippe Troussier kunde försätta folket i ett franskt fotbollsflyt. Förgäves. Fiasko. Störst influens hade dock en annan filosofi – den brasilianska. 2006 coachades laget av legendaren Zico. Mittfältaren Ruy Ramos spelade trettiotvå landskamper, och 1998 och 2002 turades Wagner Lopes och Alex Santos om att delta i VM för Japan. Ingen av dem lämnade avtryck. Det är inte så konstigt – Japan lämnade inget avtryck. [b]Japan var inte japanskt. [/b]Felet? En nation som dillar om disciplin kan inte ge plats för utländska artister som älskar fria tyglar. Snart slog japanerna in på en annan väg. Förbundskaptenen i Sydafrika-VM hette Takeshi Okada. Ni förstår att han är japan, ni anar att landslaget ville överge illusionen om offensivfotboll och istället stoltsera med sin egen identitet. Japan imponerade genast. Visst hade Honda och Kagawa fria utrymmen att operera på, men någonting var annorlunda: dels var de båda genierna japaner, dels fokuserade resten av laget på försiktighet och försvarsspel. [b]Det var en seger för den japanska identiteten, en återkomst till hemmet där rötterna legat övergivna. [/b]Det tog tid, men nu hade Japan insett värdet av sin egen fotbollskultur och då tog landslaget språnget mot större slätter. Och om det är fel att sälja sin själ så är det faktiskt okej att förädla den. Japan ville slipa på styrkorna, fortsätta att smida det defensiva järnet medan det fortfarande glödde. Och ingenstans finner vi skickligare smeder av försvarsspel än i Italien. [b]Två månader efter slutspelet i Sydafrika anställdes Alberto Zaccheroni. [/b]Han har vunnit Serie A med Milan, men annars fått stå i skuggan av italienska demontränare som Fabio Capello och Carlo Ancelotti. Knappa halvåret efter att ha skrivit på kontraktet arrangerade Qatar de asiatiska mästerskapen. Japan hörde till favoriterna – ändå var huvudmålet ett annat: [b]- Det viktigaste är prestationen, inte resultatet, sa Zaccheroni före premiären.[/b] Resultatet? Japan vann turneringen. Och prestationen? Honda och Kagawa trollade, resten av laget försvarade sig förträffligt. Finalen slutade 1-0. Titeltårtan smakade extra gott med defensiv och disciplin som grädde och glasyr. [b]I sommar spelas VM i famnen på nationen som Japan försökte efterlikna. De tiderna är förbi. Japan har övergivit alla andra läror än sin egen. Den här gången vet de värdet av sin identitet och de tänker inte byta ut den mot något i världen.[/b] \