Att vinna till varje pris

[b]Bara ett litet brons på en så stor tidsram? Det räcker inte. Chile vill visa upp sig och pricka sin potential, men ibland säger medel och metoder mer än mål och medaljer.[/b] \ [b]Det är den 3 september 1989. [/b]Chile har åkt till Rio för att möta Brasilien i en avgörande kvalmatch. Maracana-stadion är smockad, förutsättningarna klara. VM väntar runt hörnet, men då får ”La Roja” inte förlora. Sjuttio minuter in i matchen ligger man under med 1-0. Målvakten Roberto Rojas står i stormens öga och suckar. Chile är på väg att missa skeppet till slutspelet i Italien. Då händer något. En brasiliansk supporter kastar in en pyrande fyrverkeripjäs – och plötsligt lägger sig Rojas på gräset och tar sig för pannan. Snart vrider han sig i plågor. Det är bara ett problem: han blev aldrig träffad. Vice-kaptenen Fernando Astengo är närmast straffområdet. Han skyndar fram, böjer sig och viskar något i Rojas öra: - Var är rakbladet? - I min vänstra handske, svarar målvakten. Astengo tar rakbladet, smusslar bort det innan någon hinner se. Han är den enda som förstår. Alla andra lagkamrater som stormar fram är förvirrade och förargade. Patricio Yanez gör en sexuell gest för att provocera publiken i en slags vendetta, landslagsläkaren Daniel Rodriguez är snart på plats och vid sidan om står förbundskaptenen Orlando Aravena. Han kommunicerar med någon via walkie-talkie, beordrar en viss läkare att inte lämna planen förrän målvakten Rojas burits ut på bår. Han vet vad han vill. [b]Matchen ska inte fullföljas, Chile får inte förlora.[/b] Han vet vad han vill – och han får precis som han vill. Smattrande fotografer fångar en blödande Roberto Rojas, ilskna brasilianare busvisslar när domaren avbryter matchen. Vice-kapten Astengo har ett finger med i beslutsleken. Han talar för hela laget när han säger att säkerheten är bristfällig. [b]Hur det slutade? Kamerorna fångade allt. Brasilien tilldömdes segern. Chile blev bannlyst från spel i två raka VM-slutspel. Förbundskapten Aravena, läkare Rodriguez och målvakten Roberto Rojas stängdes av på livstid. En stympad idrottsnation tog ytterligare en tugga av sin fotbollssjäl.[/b] För rakryggade människor är Roberto Rojas en hederslös hyena som straffats välförtjänt hårt. För de som dyker djupare i tankehavet skymtar en annan sida av myntet. Rojas var en passionerad man. Han växte upp med drömmen om att spela i landslaget, och när han stod inför sitt livs viktigaste match tänkte han inte förlora. Chile hade inte dansat på den internationella fotbollsscenen ända sedan man tog en blygsam bronsmedalj på hemmaplan. Det var tjugosju år tidigare. Rojas visste. Han visste att Chile aldrig varit i närheten av brasilianska bollbegåvningar eller artistiska argentinare. [b]Så vad gör en människa som vill så mycket att han pressat sig själv till den moraliska bristningsgränsen? [/b]Han tar till alla medel, missbrukar alla metoder, fångar varje tillfälle att förvandla förlust till framgångsrik fuffens. Nu gick inte trolleritricket hem, men för Rojas var det värt ett så hjärtligt försök att han skar sitt eget kött och offrade sitt blod. [b]Chiles förbundskapten heter Jorge Sampaoli.[/b] När VM spelades i Sydafrika för fyra år sedan leddes landslaget av hans förebild. Marcelo Bielsa är en innovativ galning, ett missförstått geni. Hans ursinniga 3-3-1-3 bygger på pulserande press på bollhållaren och så mycket bredd som möjligt i anfallsspelet. När Mati Fernandez bredsidade in bollen i en kvalmatch mot Peru stod sju chilenska spelare i offensivt straffområde. Ändå snubblade Chile över för svårt motstånd i Sydafrika. De knockades av Brasilien och Bielsa sökte nya revir att erövra med sin egensinniga taktik, den som gjort att Pep Guardiola kallat honom för världens bäste tränare. Chile stod inte att känna igen under det kommande kvalet. Då kom Jorge Sampaoli. Han har aldrig haft personlig kontakt med Bielsa, men ser honom som sin fotbollsidol. Sampaoli tog flyget till Europa för att övertyga de chilenska stjärnorna om sin storhet. Men det är som det är med allt: i slutändan räknas resultaten. I sina två första matcher tog Sampaoli noll poäng. Sen satte sig spelsystemet som det chilenska landslaget råkat glömma bort. Nu anföll man återigen med hela laget, vann bollen högt upp i banan. Av de sex sista kvalmatcherna vann man fem. Chile tog sig till VM och lottades mot Spanien, Holland och lilla Australien. Spelbolagen var imponerande och målade upp Chile som potentiell medaljör, som en bubblare i kampen om guldet. [b]Den enda som inte höll med? [/b]Jorge Sampaoli. - Det är ologiskt att se oss som guldkandidater. Visst, längre fram i turneringen kanske oförutsedda händelser uppstår – då kan vi klara av utmaningar som idag verkar omöjliga att avklara. Men historien har lärt oss en sak: saker faller alltid på sin rätta plats. Favoriterna är de gamla vanliga. Mittfältaren Arturo Vidal är ett väloljat kugghjul i maskineriet Juventus, och han håller inte med sin förbundskapten: - Vi vet att vi måste slå Holland eller Spanien, men vi kommer gå för att vinna alla tre matcher i gruppen. Vi har ett bättre och mognare lag nu än senast. Ska vi dra en slutsats? Vidal är en vinnare. Chile är förlorare. Sampaoli vet både det ena och det andra. Han väljer att vara pessimist – frågan är bara om han är realist. För en nation som alltid stått i skuggan av sina gigantgrannar betyder VM så mycket, för ett chilenskt landslag som börjat vinna matcher blir VM i Brasilien en enorm möjlighet. Det här är Chiles chans att visa vilka man är, att använda sin inpräntade anfallsideologi för att knocka storfavoriterna. Det kan gå. Jag tror att de kommer ta till alla medel, missbruka alla metoder. Målvakten Claudio Bravo lär inte falla och filma, men om Arturo Vidal eller kvicksilvret Alexis Sanchez ser ett kryphål så kommer etik och moral i andra hand. [b]De vill träda fram ur skuggan, sätta Chile på den internationella fotbollskartan som aldrig blir så avläst som under ett VM-slutspel. Då räknas bara resultaten. Då handlar det om att vinna till varje pris.[/b] [youtube]