Jag vill leva, jag vill dö...

[b]Han börjar bli gammal, men har alltid varit fri. Han tronar på minnen från fornstora dar, men ärat flyger hans namn fortfarande över Jorden. Zlatan Ibrahimovic har tagit ännu ett kliv mot att förbli den han är. Och visst är han en anledning till att vilja leva och dö i Sverige.[/b] \ [i]Ett landskap som lyser. En hjälte i bar överkropp. En benhård blick, en hustru som väntar. En eldsflamma som dansar på hans ansikte. En aura utan motstycke.[/i] Det är reklamfilmen med stort R. Det är ett videoklipp på två minuter som borrar sig in i hjärtat. Det är en känsloexplosion som jag ska försöka sätta ord på. Det är ännu ett kapitel i historien om en stjärna. Zlatan Ibrahimovic. Han har charmat sitt hemland igen. [b]Låt oss börja med att ta om historien ni redan känner till: [/b]Zlatan har gått från medievinklad dunderdiva till världsaccepterat fotbollsfenomen. Han är ett sportsligt unikum, ett monster i fysik och trollkarl i teknik. Han kan göra mål från alla vinklar och vrån – och med sin vinnarskalle vet han inte hur man förlorar eller hur man slutar att vinna. Allt det där vet vi. Vi kan historien om pojken från Rosengård som dribblade sig förbi Jantelagen, vi har läst sagan om hans storhet vid sidan om planen. Zlatan har lagt landet för sina fötter. Han skulle kunna sälja vatten och folk hade sprungit till affären för att köpa och dricka. Han har fått ungdomar att läsa böcker, att vakna och göra drömmar till mål, att heja på svenska landslaget från djupet av sina hjärtan. Och när han går ut på planen med det mest prestigefyllda tröjnumret och med kaptensbindeln runt armen är han inte annorlunda för att han ser ut som han gör. Han är annorlunda för att han inte gör som alla andra. [i]En familjefar. En manlig man. En spejande soldat i skimrande snö.[/i] [b]Sammanbiten och med en blick av isande fokus vägrar Zlatan röra läpparna. Han sjunger inte nationalsången, enligt honom själv för att det inte klickar, för att han inte kan orden. På olika teorikvarnar har vattnet strömmat utan stopp. Det heter att han inte har någon skyldighet att sjunga för ett land som motarbetat honom för att han är sig själv, men det heter också att som kapten för landslaget ska man vara först att sjunga. Zlatan bryr sig inte. Han sjunger inte. Inte förrän nu. Och tror ni att han gör det som alla andra? Då har ni missat vem han är, glömt varför han är så ofattbart stor. [/b] Alla har någonting att säga om videon av den enkla anledningen att alla har någonting att säga om Zlatan. Rasisterna har gaddat ihop sig för att sticka till med klagomål om hans ändring från ”Norden” till ”Sverige”. Mellanmjölksmänniskor förstår inte hur en reklamvideo kan få så stort genomslag – reklam är ändå bara någonting man använder för att fylla på popcornskålen i tv-soffan. Jag? Jag är etniskt assyrier, men min nationalitet är svensk. Jag är precis som Zlatan Ibrahimovic betraktad som invandrare för att jag inte är blond och blåögd, för att jag inte heter Kurt i förnamn snarare än efternamn. Många är ungdomarna i förorterna som vuxit upp med Zlatan som drivkraft, med Zlatans drömmar som sina egna, med Zlatans verklighet som sitt mål. Jag är en av dem. [b]Den här videon? Den har gett oss ännu en dimension i vår kärlek till Zlatan.[/b] Ska vi försöka förklara varför? [i]En frusen kropp men en glödande själ. Ett iskallt dopp i isvak med värmande vågor. En stegrande sång, en silkeslen stämma. En kvinna som sjunger nationalsången. En rysning längs ryggraden. En brännande tår i ögonlocken. [/i] Ensamvargen är inte ensam. När han löper igenom de snövitlysande landskapen ser vi den bestämda blicken och hör en kvinnoröst som ger oss gåshud medan Zlatan dundrar fram. Vi ser och hör – men framförallt så känner vi. Varför? [b]För att vi är där med honom.[/b] Vi är där med vår kapten och fanbärare, han som tagit striderna för att sätta oss på kartan, han som använt sin individuella glans för att skapa kollektiv elegans. Han är ute i vildmarken och jagar, och vi är där med honom för att lära oss hur man skjuter. Han hoppar i isvak och vi följer med honom för att lära oss hur man får starka armar av att simma motströms. Och hela tiden flimrar fotbollssekvenser förbi, bara för att påminna oss om hans sportsliga saga. Han är vår. Vi är han. Han är oss, en av oss. [b]- Det här är så Sverige ser ut 2014. Jag pratar inte perfekt svenska, men det är så det är. Blandningar överallt. Jag kan vara svensk ändå. Vi är alla olika men ändå lika. Pappa är från Bosnien och muslim, mamma är från Kroatien och katolik. Men jag är född i Sverige och svensk medborgare. Det går inte att ändra på det. Det är bara att gilla och acceptera läget.[/b] [i]En skrikande Storspelare i straffområdet, ett vrålande vilddjur i vattnet. En löpande ledare, en flåsande frontfigur. En dribblande dominant, en målande mästare. En jagande krigare med perfektionssikte. En nationalhjälte på språng i den fjällhöga norden. En dansande eldsflamma på hans ansikte. En aura utan motstycke.[/i] Det finns så mycket att säga samtidigt som det mesta redan är sagt. Låt mig därför försöka runda av med nationalsången. Sveriges tillhör världens absolut vackraste, men har aldrig intresserat Zlatan förrän nu. Hans ”Du gamla, du fria” skiljer sig från originalet genom att ett enda ord och genom att den inte sjungs. Han har alltså sjungit utan att sjunga. [b]För första gången har den svenske landskapskaptenen låtit sin röst nudda nationalsången – frågan är om han visste att han hela tiden vägrat sjunga visan som beskriver honom själv.[/b] Han börjar bli gammal, men har alltid varit fri. Han har blivit tystare, men ännu mer högljudd på planen, glädjerik och skön som aldrig förr. Han tronar på minnen från fornstora dar, och ännu flyger hans namn ärat över Jorden. Jag vet att han kommer att förbli den han är – och jag vet att han är en anledning till att vilja leva och dö i Sverige. [youtube]