Skönheten och odjuret

[b]De har vunnit hela världen utan att förlora sin själ. Nu ska den spanska fotbollsskönheten spela hem en sista titel under ledning av sitt nyfunna odjur.[/b] \ Vince Lombardi sa det bäst: ”Winners never quit, quitters never win”. Det är sagan om Spanien i ett sportsligt nötskal. I början var man laget som alltid skulle vinna men som aldrig gjorde det. Det talades om förbannelser och orättvisor, men i slutändan hörde vi samma gamla visor. Då slutade vi lyssna. Raul Gonzalez Blanco var en anfallare i världsklass – och det gjorde saken värre. Varför kunde han aldrig lyfta Spanien till fotbollens högsta bergstopp? [b]Spanien var inget vinnande landslag – och just därför har man blivit just det.[/b] De har aldrig slutat försöka, aldrig upphört att mala på med monstertalanger som matats ut från de inhemska fotbollsfabrikerna. Efter EM-guldet 2008 har Spanien lekt hem VM i Sydafrika och av bara farten vunnit ännu ett EM. Ett vinnarlag vinner, ett mästarlag slutar aldrig att vinna. Då kom 2013. Spanien åkte till Brasilien. Här skulle Confederations Cup spelas, en turnering som var för betydelselös för att tas på allvar – men för allvarlig för att sakna betydelse. [b]Utan anfallare i form gick Spanien till final. [/b]Där väntade ett landslag som leddes av store lille Neymar. En match mellan två giganter var inte nog, det här var en strid mellan två fotbollsideologier. Där Brasilien fortsatte förespråka sin sambasprudlande spelstil slog Spanien in på en annan väg. Landslaget karbonkopierade Barcelonas tiki-taka och började rulla bollen tills motståndarna blev trötta och irriterade. Det var matadorens lek med tjuren och avslutades alltid med ett svärdshugg i nacken. [b]Tiki-takan betydde titlar. [/b]Resultatet i finalen? 0-3. Spanien förlorade. Stora delar av planeten jublade. Det var ju klart att den här tråkfotbollen inte skulle hålla för evigt. Bara månader tidigare blev Barcelona sönderlästa av Bayern Munchen och nu var det Spaniens tur att strimlas sönder. Några talade om slutet på ett spelsystem, andra kallade dessa några för naiva. Andres Iniesta fortsatte flyta fram, Xavi snurrade runt och luckrade upp passningslås – men någonting verkade faktiskt fattas. Analytikerna trängde ihop sig och pekade på den centrala anfallspositionen. Spanien saknade en nummer nio. [b]2008 sköt Fernando Torres hem guldet i EM-finalen och 2010 gjorde David Villa fem mål i Sydafrika-VM. 2012? 2013? En Soldado utan spets, en falsk nia i Fabregas. Det höll utan att riktigt hålla. Skönheten var ifrågasatt. Då vaknade ett odjur.[/b] Diego Costa är ingen vanlig fotbollsspelare, bara en simpel människa. Han växte upp i Brasilien och bar alltid realismens ryggsäck. Proffs i Europa? Äh, hellre vara jordnära och jobba. Som sextonåring visste han knappt vad organiserad fotboll var. För honom var bollsparkandet ett sätt att fördriva tiden och imponera på tjejerna som tittade på. I slutändan handlade allt om gammalt gott arbete. I Diego Costas ögon fanns inget annat sätt att ta sig fram i livet, ingen annan väg att gå för att tjäna pengar och försörja sig. [b]Så vad hände? [/b]Hans farbror erbjöd honom pengar för att provspela i en pytteklubb. Varför? Han var imponerad av sin brorsons ursinniga viljestyrka och halsbrytande hunger framför mål. Vad som följde? Innan han visste ordet av hade Diego Costa tagit skeppet över öppet hav och bytt allting mot Atletico Madrid. Några utlåningar senare kom säsongen 2013/2014. 20 omgångar in i La Liga har Diego Costa gjort 19 mål. Han är monstret som kom från ingenstans, målmaskinen som inte vet hur man glappar. Diego Costa är ett brasilianskt frö som vuxit fram till en spansk ros – och i höstas skulle han välja landslag. [b]Alternativen? [/b]Två nationer med två olika fotbollsideologier. Beslutet? - Det är svårt att välja mellan landet jag föddes i och landet som gett mig allt, men jag har funderat och kommit fram till att Spanien är bäst för mig. Här har jag gjort allt och känner mig väldigt uppskattad och älskad av folket. [b]Plötsligt fick Spanien nytt liv, nytt blod. Ny energi. En ny nummer nio.[/b] När sommaren smyger sig närmare undrar vi hur Spanien mår. Nationen? Den skakas av starkare separatism än tidigare, där Katalonien vill bli självständigt genom en omröstning som strider mot grundlagen. Mer än hälften av ungdomarna är arbetslösa. Många prövar lyckan i Tyskland där jobben öppnar sin framtidsfamn. Landslaget? [b]De har vunnit allt som går att vinna, men de tänker inte sluta nu. [/b]Spanien har hittills varit definitionen av mästare. De har rest sig en hundrade gång efter nittionio slag, och de har gått igenom varje modernt slutspel som slutsegrare. Diego Costa spelar sitt första VM. Han vet ingenting om mättnad. Han litar på sin hysteriska, halsbrytande hunger när Spanien ska sätta tänderna i ännu en titeltårta. Han kan göra vinnarna till vinnare igen. \