Knark, kaos och karteller

[b]Bland drogkrig och knarkkarteller tränger ett landslag till ytan för att spela fotboll. Kontinuitet? Tja, sex förbundskaptener på fem år fullbordar bilden av Mexiko som en nation i kaos.[/b] \ - Kartellerna vill ersätta staten. De försöker införa monopol med hjälp av vapen, och de försöker till och med införa sina egna lagar. President Felipe Calderon var bekymrad. Officiellt var han Mexikos regent, inåt trängde sig kriminella kungar för att kapa åt sig flest andelar av knarkmarknaden och därmed nationen. Det har de gjort sedan 2006. Då tog Calderon upp kampen med kartellerna.[b] Idag är han ersatt, men allt är som förr. [/b]Drogkriget skördar så många offer att Mexikos gator och gränder översköljs av blod. Korruption och väpnat våld, hängning och en sjuhelsikes massa pengar – alla är de ingredienser i den mexikanska drogsoppan. Bland de drabbade? Barn till mördade poliser, narkomaner på behandlingshem – och så några fotbollsspelare. [b]Det mexikanska fotbollslandslaget kallas för ”El Tri”. [/b]Ur grändernas aska kastas de mest stilfulla spelarna in i europeiska eldar för att bli storstjärnor. Javier Hernandez är allra mest känd. Han går under smeknamnet ”Chicharito” och spelar i Manchester United. Begåvad, beundrad – och bortsedd. I höstas vinglade Mexiko på en tunn lina och försökte ta sig över den utan att snubbla. Kvalspelet till VM skulle bli en flytande fest, det blev en pulserande pest. Biljetten till Brasilien bokades först i sista omgången när Nya Zeeland pulveriserades med totalt 9-3 – och då spelade varken Chicharito eller Carlos Vela. Anledning? Förbundskapten Miguel Herrera skickade ut en startelva som bestod av idel inhemska spelare. Anledning? Han ville se hjärta. Anledning? Utan hjärta fanns inget sätt att bota kvalcancern, och utan något botemedel hade han fått sparken. Förbundets stubin är inte längre än så, och det brinner likadant på andra håll. De senaste fem åren har Mexiko skiftat förbundskaptener sex gånger. Ett landslag i kaos? Jo, men bara en spegel av nationen. [b]Det vore för naivt att peka på en högaktad historia eller en tindrande turism när drogkriget dundrar vidare.[/b] Vad värre är har knarkmonstret käkat upp polischefer och politiker som sägs investera pengar i kokainhandeln. Unga pojkar som växer upp kastas rätt in i en värld av organiserad brottslighet där de stora sedelbuntarna står uppradade. Varför välja en annan väg än den kriminella? Varför tänka på att 70 000 människor har dött sedan drogkriget startade när det ändå inte finns någon annan väg att gå? Fotbollen säger ni, och jag svarar att sommaren 2011 stängdes fem mexikanska spelare av för att ha testats positivt i ett drogtest. Förra året var det landslagsmålvakten Jesus Coronas tur. Hans förbundskapten Miguel Herrera har fått vända på klacken och tåga vidare: - Jag kommer inte att ha som målsättning att nå kvartsfinal, utan bli världsmästare. Kan Mexiko, ett land i kaos med karteller och knarkkrig, gå längre än kvartsfinal när man behövde alla livlinor för att ta sig till VM? Tja, till slutspelet lär Chicharito åka med. Han är så begåvad och beundrad att han inte längre kan vara bortsedd. När han sätter sig på planet från England till Brasilien hinner han kasta blickar mot sitt hemland. Mexiko producerar och transporterar droger till USA, dominerar drogmarknaden i världens mäktigaste nation. Vad Mexiko tjänar på det? Mellan femton och fyrtiofem miljarder dollar. Vad Mexiko saknar? Ett land i stiltje, ett landslag med kontinuitet – och en sammanflätning i samexistens. [b]Ett VM-slutspel kommer inte att lösa några problem, men för en fotbollstokig nation finns fortfarande glädje att finna om man når framgång. Är kriget förlorat blir slaget på det gröna fältet någonting att försöka vinna.[/b] \