Det nya eller är det jag som inte hängt med

Ett fenomen eller kanske snarare en ny verklighet i den alltmer sköra ekonomiska balansgången det blivit att driva en ishockeyförening på elitnivå i Sverige börja få aningen lustiga vändningar. Nu snackar jag try-out kontrakten, som likt Karl-Johan svampen reser sig mullig och saft och lovar mycket men visar sig raskt mest innehålla vatten och kusar. Det har blivit allt vanligare att SHL-lagen och för den delen även lagen i hockeyallsvenskan använder sig av tryoutkontrakt för att klämma en youtubevärvning på pulsen innan man väljer att köpa spelarens tjänster under en säsong eller mer. Jag tycker egentligen ingenting om dessa kontrakt, men de är intressanta. Detta öppnar möjligheten för klubbarna att låta en hel drös medelmåttor kommer och snacka skit i omklädningsrummet, äta gratisbananer och spotta nikotin på plastmattor. När det sedan drar ihop sig mot tryoutkontraktstidens slut så håller man öråd. "Kan den här senegalesen med sin zorrofint på youtube bidra i vårt styrspel, powerplay och boxplay?" Är svaret nej, jag då får tryoutkontraktsspelaren vackert tacka för bananerna, torka upp nikotinet från plastmattan och packa sin hockeytrunk och lämna skutan. Jag har ingen koll på antalet tryoutkontrakt i elitserien men de flesta lag har åtminstone någon eller några som får prova sina vingar i en stålgrå hall i Strömsund en tisdagskväll mot motstånd som får vilken skolgård som helst att likna Red Wings. Jag har heller ingen koll på hur stor andel av tryoutkontrakten som förlängs och hur stor andel som inte förlängs, detta skulle vara intressant att titta närmare på. Senast i raden att få nobben är Mike Seidel. En 25-årig amerikan som bytt ut fosterlandet mot knäckebröd, knätofsar och nedlagda högstadieskolor under några veckor, men som nu alltså inte håller måttet utan får försöka söka sig någon annanstans. Snällt av Leksand dock att meddela redan och inte vänta till dagen innan premiären, då kontraktet löpte ut. Nästa tanke blir ju att göra jippo av det här. Skriv tio tryoutkontrakt, varje vecka får spelarna puckla på varandra, spela bordshockey, bada i gelé och skjuta lerduvor, kanske avslutas det hela med en hinderbana med coola hinder som ingen sett förut. Spelaren som vinner sitter säkert en vecka till, sedan får publiken rösta på vem som ska skickas iväg. Nu snackar vi bästa sändningstid på någon kanal med en riktigt ordentlig skopa reklam var åttonde minut. Jag tror banne mig jag är något på spåret här, jag tror, ja faktiskt, jag har löst den ekonomiska sitsen som alla elithockeyföreningar i Sverige förr eller senare hamnar i. Tjoho! Var det inte svårare än så? Vart cashar jag ut? Sarg ut!