Vi visslar en truddelutt

"Pfft, pfft, pfffhuiiii" Nej det är inte storlommens parningsläte som ljuder över nejden, det är inte heller ljudet från förberedelserna till ett barnkalas eller sommarens uppblåsbara krokodil som går ett dystert öde till mötes. Det du såghörde var Gabriel Landeskog som visslade hela vägen till banken. Han har precis skrivit på ett sjuårskontrakt med Colorado Avalanche värt en sisådär 250 kalla miljoner. Gabriel har firat kontraktet med sin familj, agent och sin kanadensiska flickvän. Utan större efterforskning kan man väl gissa sig till att han numer är en av de rikaste 20-åringar som reser med ett svenskt pass. Fotbollen har sina övergångssummor, hockeyn har sina långtidskontrakt. Det är som det är och så länge det finns pengar så får man gratulera gossarna till väl förhandlat kontrakt. Taktiken i NHL för att undvika lönetaket är alltså dessa "livstidskontrakt" som utbetalas med varierande summor beroende på hur många vårar spelaren har upplevt. Den gängse normen är ju att det är spelare som ligger runt 30 levnadsår som skriver långa kontrakt och att de då klöser in stora delar av beloppet i början av kontraktet för att när de sedan närmar sig 70 fyllda inte riktigt tjänar lika mycket per säsong. Man är från klubbledningarnas håll "lite oroliga" över att spelaren vid parant ålder kan ha svårt att själv knyta skridskorna själv. I Gabriels fall är det dock häpnadsväckande att han trots sitt nytagna EU-moppe-kort får krita på ett av dessa lukrativa kontrakt. När kontraktstiden är slut klockar han in på 28 bast. Med lite tur och skicklighet kommer han att i denna veva börjar peaka i sin karriär och alltså kunna skriva ett ännu längre och ännu mer lukrativt kontrakt nästa gång det är dags för spelare och klubbledning att sätta sig på var sin sida om brickan med kolsyrat vatten för att inleda förhandlingen. Jag tycker varken bu eller bä om de fantasisummor som betalas ut. Jag kan förstå att det sticker i ögonen hos en del, samtidigt som det är marknaden som styr. Det finns en anledning till att man inte tjänar dessa summor i t.ex. skidorientering eller krocket. Förhållandena hade kanske kunnat vara de omvända och vem hade inte velat betala 800 dollar för att i ett fullsatt Madison Square Garden få se en vitrysk bonddräng knocka sin motståndares krocketklot så långt ner i diket att frågan hade varit om bollen ens gått att återfinna innan det var dags för nästa korvätartävling. "Pfft, pfft, pfffhuiii" Nu är det jag som visslar en munter truddelutt, jag brukar göra det när solen skiner och hockeysäsongen närmar sig. Sarg ut.