Guld nummer nio

[b]Efter sju sorger och minst lika många bedrövelser fick Tre Kronor tillslut lyfta bucklan efter ett väl förrättat verk i finalen mot Schweiz. Visst surrade alplandets krigare stundtals likt bålgetingar i den svenska zonen. Visst darrade man till när schweizarna tog ledningen. Visst såg man rubriker med hockeyhistoriens mest oväntade guldmedaljörer. Samtidigt, blev det egentligen riktigt spännande? Tre Kronor har, åtminstone sedan OS-guldet 2006 varit världsbäst på att spela just det spel man spelade i finalen. Lite småtråkigt, defensivt korrekt och om det är med slumpens hjälp eller med en stor portion skicklighet låter vi väl vara osagt men guldet är ett faktum och Sverige är bäst i världen.[/b] Alla minns väl hur det började? Torsk mot Schweiz, innan vi visste att de bara skulle förlora en match under turneringen. De svarta rubrikerna lät inte vänta på sig och när Sverige senare under gruppspelet fick slita som djur för att besegra Vitryssland med 2-1 och Slovenien med 2-0 var det många som såg uttåget ur VM på ett tidigt stadium som givet. Både avlönade förståsigpåare, staketexperterna i radhuskvarteret och gubbarna på parkbänken bräkte om svunna tiders glansdagar, långt ifrån dagens pet, stök och slarv. \ Torsken mot Kanada i gruppspelet var alltså given. Olyckskorparna fick också vatten på sina kvarnhjul i och med att kanadickerna med frejdigt spel och en magnifik spelförståelse knappt lät de irrande, svajiga svenskarna få låna trissan, allt mindre behålla den och allra minst skapa några farliga chanser. Kvartsfinalplatsen var dock aldrig hotad och även om Pelle Bäckman dömde ut alla svenska spelare, utom bröderna Sedin, så började det sakta men säkert att lossna. I kvartsfinalen väntade dock Kanada och återigen bräktes det om hur chanslöst Sverige skulle vara. Giroux, Stamkos, bröderna Staal m.fl. skulle åka så många åttor kring tröga svenska backar att Gröna Lund skulle framstå som bollhavet på Finlandsfärjan. Även undertecknad skrev om 25 dömda män och en ännu mera dömd Mårts, dock trodde jag och fick rätt i att matchen skulle sluta oavgjort efter 60 effektiva minuter. Straffläggningen mot Kanada är redan en klassiker. Loui Erikssons formidabla straff är ett minne blott efter det att Fredrik Pettersson formligen bombat sönder det kanadensiska målet med sin minst sagt speciella straff. Landet var räddat, Sverige var i semifinal, något som vi kräver i alla VM-turneringar. Kanada var ett slaget lag och alla stjärnor fick sätta sig på planet. Slagna av ett gäng medelmåttor från elitserien plus bröderna Sedin då. Semifinalen mot Finland skrevs upp som en riktig holmgång. Bröderna Sedin fanns som klippdockor i Finland, det finska lejonet fick utstå spott och spe i Sverige. Matchen blev dock ganska tam, de finska lejonen bjöd inte upp till den dans som alla hade hoppats på. Sverige kanske inte heller spelade någon bländande hockey men 3-0 var rättvist, Sverige var bättre och finalplatsen var, åtminstone efter semifinalen, rättvis. Finalmatchen avhandlades ju tidigt i inlägget. Däremot bör Mårts få en lite extra stjärna i boken. Att han stod lugnt, åtminstone utåt, mitt i stormen som rasade i början av turneringen och lät sin idé om hur man vinner en turnering få stå orörd var starkt. Även om han blivit lite gubbgrinig efter att han lämnade småkronorna så gladdes han oerhört. Tränaren är alltid pressad och nog skuttade Mårts upp i TV-studion på lätta fjät efter att guldet var i hamn. Nu lär han få fortsätta åtminstone kontraktstiden ut, vilket betyder att han leder Tre Kronor i OS till vintern. \ Att vinna ett VM är stort. Alltid, för alla och så kommer det alltid att vara. Tack för en turnering med många ansikten men med ett lysande slut. Nu slår vi sarg ut, lutar oss tillbaka och kollar lite NHL.