För alla er som älskat

Nu handlar det inte längre om vilka som kommer att vinna eller förlora, hur det kommer att gå i nästa match eller vem som gör flest poäng. Har du aldrig haft ett favoritlag, svurit, jublat, gråtit eller i förtvivlan skakat på huvudet, har du aldrig hoppat, klappat eller stampat, har du aldrig älskat ett lag, ja då kommer du inte att ha någon glädje av att fortsätta läsa. Fortsätter du läsa, ja då får du på alla platser där jag pratar om laget i mitt hjärta tänka att det är ditt lag, din förening och din klubb. Jag har vandrat länge i dödsskuggans dal men på påskafton blev det klart, mitt älskade Timrå IK åkte efter tretton säsonger ur elitserien, nästa år är det allsvenskan, om ens det, som gäller. Alla matcher jag pratat om, alla händelser och episoder som jag delat med mig om har handlat om Timrå IK. Jag vet, det här har varit på gång länge, en dålig ekonomi tillsammans med sjunkande intresse, för liten region osv. Timrå IK kanske logiskt sett hör hemma i allsvenskan, men i mitt hjärta ska de vinna, inte då och då utan alla matcher. Jag är nästan trettio år gammal, förutom sex år på annan ort så har jag levt i direkt närhet till Timrå IK, i princip ett kvarts sekel. När jag var fem år gammal såg jag min första match och sen den dagen har det varit jag och Timrå. Uppväxt 800 meter från "Ladan" så var den under min uppväxt min fritidsgård och då ska ni veta att jag aldrig spelat en enda hockeymatch själv. Ladan var vår lekpark, vi letade puckar, lekte kurragömma och långjagis tills vaktmästarna slängde ut oss. Vi gick in igen fortsatte leka, kollade på någon träning, åt mandarin och fascinerades över att ismaskinen åkte så nära sargen. Vi smög in på sommaren när isen var borta, åkte inlines eller satt i speakerbåset, tills vaktmästaren körde ut oss. Vi blev äldre, började högstadiet. Vi klättrade upp på taket, vi solade där på sommaren, tjuvsnusade, drack folköl och snackade skit, tills vaktmästaren fick syn på oss och hotade med att ringa polisen. När vi inte hade något att göra gick vi till Ladan, där hände alltid något. Timrå IK och Ladan var min barndom, vi spelade landhockey och då vann Timrå, alltid, alla matcher, ingen brydde sig om ekonomi. Högstadiet och gymnasiet ligger på varsin sida om Ladan, sex år spenderade jag med Ladan utanför mitt klassrumsfönster, hade jag håltimme var jag där, hade jag inte håltimme var jag där ändå. Vi stod med näsan mot sargen och såg derbyn mot Sundsvall, det var ovisst, klackarna hatade varandra, efter matchen blev det slagsmål. Vi älskade det, vi älskade Timrå IK. Vi blev äldre, Timrå IK blev bättre, det ryktades om nyförvärv. Vi reste oss upp mitt under lektionen och sprang mot hallen när någon trodde sig ha sett ett nyförvärv vara på besök. Timrå värvade Anders Huss, han hade spelat i landslaget, han hade vunnit OS-guld, vi sprang från lektionen, vi ville se, vi ville vara med. Timrå värvade Bosse Ahl och vi sprang från lektionen. 2000 gick vi upp, en klasskompis satt och darrade i biblioteket den dagen då det skulle avgöras, det kunde gå. Alltid en hamburgare innan match, alltid, oavsett. I pausen mellan andra och tredje, pissoiren, en man drar i sig en plunta i ett svep, minnen, nu börjar festen. 17:22 i tredje, Zäta gör 4-0 mot Nyköping, "Simply the best" dånar. Vågen rullar, 21 varv, speakern vrålar "ELITSERIEN, ELITSERIEN", vi är där, vi älskar Timrå IK, vi springer in på planen, kompisen norpar ett par handskar, om det är Casselståhls eller Matthiassons dividerar vi fortfarande om. Det spelas elitseriehockey, vi är där, vi älskar, vi klarar oss kvar, vi blir bättre. Vi flyttar, pluggar, åker på bortamatcher, åker hem när det är viktiga matcher, 800 meter från Ladan, barndom, minnen. Vi går till slutspel. Hedström skäller ut Markus Nilsson, en tappad skena, en icing mot Färjestad, en maratonmatch mot Luleå. Vi är nära, vi åker ut. Bedrövelse, ny säsong, vi vinner vi förlorar. Vi studerar klart, vi flyttar hem igen, 800 meter. Vi är där varje match, vi hoppas, vi skriker, vi svär, vi vinner, vi förlorar. Alla möten, alla derbyn, all kärlek, alla svordomar. Min uppväxt, min barndom, kärleken till ett lag. Tretton år, inga pengar, det är över nu, förlåt, vi skäms. Jag har älskat Timrå IK sedan jag fem år gammal såg min första match. Jag har upplevt glädje och sorg, jag är en supporter, ett fan, jag är dum i huvudet. Jag är inte ett dugg klokare än när jag låg på taket till Ladan, snusade och drack folköl, jag är bara äldre. Nästa år, en ny verklighet, allsvenskan. Jag kommer att stå där skrika, svära, älska. Vilka spelare kommer att kunna se mig i ögonen? Jag älskar mitt lag. Om fyra år kommer min son att vara lika gammal som jag var när jag såg min första match, kommer han att bli som jag? Vill jag att han ska bli som jag? Tretton år, ett helt liv, en barndom.