Det kallades säkert olika beroende på var i landet man växte upp, vi kallade det bandy eller landhockey. Någon av polarna hade en relativt trafikfattig gata och en förstående far som spenderade en söndagseftermiddag med att snickra ihop en målbur. Klubborna var för det mesta dåtidens innebandyklubbor med blad som efter några matcher var så slitna att endast ett fåtal centimeter plast återstod. Målvaktsutrustningen bestod av en reklamkeps som ibland förstärkts med wellpapp där man skulle hålla och ibland en gallerhjälm. Mot slutet av landhockeykarriären började s.k. streethockeyutrustning säljas i välsorterade leksaksaffärer och målvaktsutrustningen uppgraderades. Ibland användes inlines, hade inte alla ett par så var det inte ovanligt att man körde med en skridsko och liksom puttade på med den fot som bara hade ett par slitna gympadojor att stoltsera med. Man visste givetvis vilken av polarna som hade den bästa hemmasnickrade målburen och den mest trafiktomma gatan och det var där flest bataljer stod. Landhockeysäsongen varade 365 dagar om året, snö och is gjorde det hela ännu bättre. Det var bara den korta period då snön smält men gruset på gatan ännu inte hade sopats bort som skapade extraarbete. Då gick familjens sopkvastar varm på gatan tills "planen" var i vad som bedömdes vara speldugligt skick. Ibland hade någon t.o.m. en riktig hockeytröja med ett namn på ryggen på sig, oftast var det dock vanliga kläder som gällde. För det var hockey vi spelade, alltid. Även om vi kallade det landhockey eller något annat så var det hockey och ingenting annat. Turneringsscheman skrevs med spretig handstil ner på kollegieblock där turneringen kunde vara allt från elitserie till VM eller NHL. Här spelade det inte någon roll hur många man var, självklart var det roligast om man var flera stycken i två lag men fanns inte tillräckligt antal kompisar att tillgå var det en utespelare och en målvakt och utespelaren fungerade också som kommentator och berättade vem som hade pucken, vem han passade till, vem som gjorde mål och vilka som slutligen vann matchen. Det absolut viktigaste var dock att välja vilken spelare man skulle vara. Sundin var en given kandidat hos oss, Foppa lika så men även utländska spelare som Gretzky, Messier, Saku Koivu och Brian Leetch gjorde upp på den glest trafikerade gatan. Man kunde även välja att vara en spelare med s.k. spetsegenskaper, Al McInnis sades ha ett fruktat slagskott och Börje Salming var inte rädd för att slänga sig och täcka skott. Ibland blev det låtsasslagsmål mellan Tie Domi och Marty McSorley och då skulle tröjan dras upp över huvudet på motståndaren för att segern skulle vara bärgad. Ibland kunde turneringen hålla på i veckor och slutspel i bäst av sju matcher var inte ovanligt. När sedan vinnarlaget var korat arrangerades prisutdelning och det vinnande laget joggade viftandes med höjda klubbor runt på den glest trafikerade gatan, på den lilla orten, i det lilla samhället, i den lilla staden, i det lilla landet, i den idrott vi alla älskade att fantisera oss in i. Innan vi slår sarg ut återstår bara frågan: Vem var du?
Åldersgräns 18 år. Spela ansvarsfullt. Särskilda villkor kan tillämpas för bonusar. Spelar du för mycket? Besök eller ring stödlinjen.se, 020 - 81 91 00
Veckans bästa sportbonusar
