Den har jag, den har jag, den har jag inte, den har jag

Alla som någon gång sagt dessa ord har förmodligen någon gång i sitt liv samlat på något. Har man samlat på något samt har ett intresse av hockey eller fotboll så är risken stor att det är just hockey eller fotbollsbilder man samlat på. Inför varje VM (alltså för oss hockeyfrälsta en gång om året) kom albumen, ni vet där man skulle klistra in bilder på spelare i rutor. Man köpte några paket bilder, sprang hem, rev upp paketet och klistrade in bilderna. Det dröjde ett tag men när man hade tillräckligt många bilder så fick albumet karaktär, man kunde ta fram albumet bara för att kolla hur det stod till med klistermärkesstatusen för respektive lag. Sedan kom kompisarna med sina album, någon kanske hade fyllt år och fått jättemånga bilder och ville skryta, någon kanske inte hade varit på tå när albumet kom och låg hopplöst efter, någon kanske hade stora förhoppningar på att mer bilder skulle trilla in eftersom mormor skulle hälsa på snart och hon brukar ju alltid ha med sig en liten present. Allt eftersom albumet fylldes ökade dock risken för att ett nyköpt paket bilder mest innehöll besvikelse, besvikelsen i att få ett femte exemplar av Kenneth Kenholt, ett tredje av Arturs Irbe eller kanske en dublett av Conny Evensson vilt gestikulerande i kavaj med axelvaddar. Däremot visste man att polaren inte hade något exemplar av Steve Yzerman, så den kunde man byta bort mot någon man inte hade, kanske skulle man änltigen få lägga vantarna på den andra halvan av Italiens lagbild. Den mänskliga hjärnan är fascinerande, vissa saker fastnar, andra inte. I princip alla hockeybildssamlare kunde under de månader samlandet pågick öppna ett paket och börja rabbla: "Den har jag, den har jag, den har jag inte, den har jag...". Det flesta hockeybildssamlare var i åldern mellan skolstart och moped. Imponerande minneskapacitet, men det är väl så, viktiga saker minns man. Några år senare kom de "riktiga" hockeybilderna, mycket dyrare, utan klister på baksidan men lika samlarvänliga. Dilemmat här var dock att det fanns väldigt många olika sorters kort att köpa. Flair stod för exklusivitet, glansig yta och de kostade därefter. Score var budgetvarianten, matta i sin finish och med konstiga detaljer. Rabblandet och minnet var dock detsamma: "Den har jag, den har jag, den har jag inte, den har jag...". Nu fanns det dock kort som faktiskt var värda pengar, någon hade kommit över en katalog där hockeykort värderades i dollar. Vissa var värda 20 cent och andra flera hundra dollar, det mest värdefulla kortet som syntes på skolgården gick lös för 32 dollar, samlaren som ägde det hade det förseglat i en plastram som det krävdes en "riktig" skruvmejsel för att kunna öppna, mycket imponerande. Jag tvekar dock på att tobaksaffären där korten inhandlades skulle varit intresserade av att köpa tillbaka något kort, inte ens de som bara var värda 20 cent. [b]Matcher[/b] Med mina tveksamma mått mätt var förra omgången ganska hyfsad sett ur tippningssynpunkt, tre av fem matcher rätt med krysset i Brynäs-Timrå som fjädern i hatten. Inför dagens omgång tänkte jag göra en Nannskog, alltså bara nämna procentchanser för respektive lag. Detta gjorde mig väldigt upprörd att han som expert inför slutspelet i champions league satt och gormade om att Real-United minsann var 50/50. Nu fick han ju i och för sig rätt, men vad är det för experttips. Eftersom jag är en man av tveksam moral tänker jag dock göra precis likadant själv. [b]Timrå - Luleå 40-60 AIK-MoDo 40-60 Växjö-Färjestad 30-70 Linköping-Rögle 65-35 HV71-Skellefteå 45-55[/b]