Guardiolas aura gör entré i München

\ [b]”Vem som helst kan träna det där laget” - en fras om FC Barcelona som har använts så mycket de senaste åren att inte ens blåröda supportrar själva haft lust eller ork att motbevisa den. Att Zlatan Ibrahimovic själv använt sig av liknande ordalag har gjort det ännu svårare. När Zlatan under uppmärksammade former lämnade Barcelona för Milan sensommaren 2010 spred sig dessa ord som en löpeld i vårt avlånga land, och är i grunden inte helt felaktiga. Däremot är de till stor del överdrivna, och har uppkommit mycket på grund av en man som i sommar packar väskorna och flyttar till södra Tyskland: Pep Guardiola. [/b] [b]Det är den 17 juni 2008.[/b] FC Barcelonas Pep Guardiola håller sin första presskonferens som tränare för den klubb han såväl växt upp i som dirigerat från mittfältet på 90-talet. Inför en chockad samling meddelar han att supertrion Ronaldinho, Deco och Eto’o inte ingår i klubbens planer. Den sistnämnde tas visserligen till nåder senare under sommaren, men Guardiolas plan är tydlig: laget ska återfå den disciplin som krävs för att inte gå titellösa likt de två föregående säsongerna. Detta skulle komma att bli det första men långt ifrån sista steget i det som blott fyra år senare gjorde Guardiola till Barcelonas mest framgångsrike tränare någonsin. Att som tränare vinna fjorton titlar på fyra år borde innebära att även den mest inbitne supportern lyfter på hatten och ser storheten i denna svårslagna bedrift. I Pep Guardiolas fall har dock tongångarna varit annorlunda, inte minst i Sverige. Skälen är många och det största stavas Zlatan Ibrahimovic. När Zlatan såldes till Milan sent i augusti 2010 blev det av förklarliga skäl ett rejält ramaskri. Inte minst var många besvikna på Guardiolas oförklarliga agerande, och när Zlatan sammanbitet delade ut epitetet ”Filosofen” var en ansenligt stor skara inte sena att rida på den översvämmande vågen av avsky. Och visst är det förståeligt. Här hade vår supersvensk blivit Barcelonas dyraste värvning någonsin och skulle under sina bästa år i karriären nå stora framgångar i fotbollsvärldens mest sevärda lag. Att han efter en klart godkänd säsong istället skeppas iväg gör att det hätska agget mot Pep Guardiola är långt ifrån konstigt. Att det däremot finns de som än idag påstår att Pep Guardiola inte håller måttet som tränare är märkligt. [b]Dessvärre lär belackarnas syn på Guardiola inte ändras, [/b]vilket förmodligen har att göra med att Zlatan alltid varit en spelare som berört och satt djupa avtryck, såväl på som utanför plan. Antingen älskar man honom, eller så gör man inte det. Problematiken som uppstått i detta är att det tycks ha blivit en vedertagen ekvation hos många att mängden kärlek man har för Zlatan per automatik innebär en lika stor mängd hat mot Guardiola. Detta har i sin tur lett att Guardiolas betydelse för Barcelona underminerats, att han ansetts vara osäker i sin auktoritet och har problem att hantera starka personligheter som just Zlatan. Lägg till att Barcelona på senare år varit inblandade i flera kontroversiella domslut i avgörande matcher - och de fjorton titlarna har gått till att ansetts vara mindre imponerande. Man kan välja att tolka detta synsätt som en kärleksförklaring till Zlatan, likväl kan man se det som ett hån mot Guardiola. Genom att bestämt hävda att han inte har haft inflytande på detta Barcelona blundar man för sanningen. \ [b]Visserligen uträttar efterträdaren Tito Vilanova fantastiska resultat i skrivande stund[/b] och skulle ”Barca” rentav stå utan tränare hade nog en spelare som Xavi inte haft några större problem med att styra och ställa som en spelande tränare. Men i vyn som uppenbarar sig när skygglapparna har lyfts kan man se hur Pep Guardiola både korrigerade brister och la till disciplinära åtgärder som lämnat avtryck på fotbollsplanen och historieböckerna. Exempelvis blev laget under Guardiolas ledning betydligt mer aggressivt i sitt presspel för att återerövra tappat bollinnehav och plötsligt blev de taktiska riktlinjerna alltmer utpräglade. Medan föregångaren Frank Rijkaard kämpade med att få Xavi och Iniesta att fungera ihop i frånvaron av sin gunstling Deco, fick Guardiola dem att bilda det som skulle bli ett av de mest briljanta mittfälten fotbollsvärlden har skådat. Ett annat exempel på Guardiolas inverkan är hans agerande utanför plan. Vid sen ankomst till träning bestraffades spelarna med dryga böter, utöver det skulle de äta tillsammans för att stärka sammanhållningen. Inom båda dessa områden hade det brustit för Rijkaard, som mot slutet av sin sejour inte bara hade tappat omklädningsrummet - han hade dessutom agerat tveksamt i taktisk väg och blivit överglänst av bland annat Real Madrids tränare Fabio Capello, trots att denne förfogade över en klart sämre trupp. Med Guardiola blev det total förändring. Matcher som tidigare slutade 4-2 kunde nu sluta 6-0. Skillnaden mellan Barcelona våren och hösten 2008 var anmärkningsvärt stor sett till taktik, disciplin och fokus. [b]Utöver detta kan det knappast ha undgått någon[/b] hur Pep Guardiola visat prov på en gränslös passion och hur han detaljerat studerade motståndarna, inte minst vid ett tillfälle där han blev utsedd till årets tränare i Spanien. Istället för att delta på galan och ta emot sitt pris var han fullt upptagen med att studera Barcelonas motstånd i spanska cupen, Ceuta från tredjedivisionen. Passionen tog inte slut där. När Thierry Henry hade det tungt i början av den säsongen bjöds han på middag av Guardiola som uttryckte sitt förtroende för fransmannen. I kommande match, 4-0-segern mot Valencia, gjorde Henry hattrick. Det vore naivt att påstå att allt är Guardiolas förtjänst till Barcelonas framgångar, men utan honom hade de mycket väl kunnat fortsätta med det loja och håglösa uppträdandet. Och för att härifrån knyta ihop Zlatan-säcken; man kan avguda den långe magikern hur mycket man vill, men att för det kritisera Guardiolas ledarskap gör att synsättet inte bara är hånfullt, utan också lättroget - trots hans klart tvivelaktiga agerande vid ”Ibragate”. Då ska man även ha i åtanke att Guardiola, som Zlatan själv har sagt, bara hade varit a-lagstränare i två år. [b]Det är viktigt att belysa det faktum att denna nämnda naivitet slår åt båda håll.[/b] På samma sätt som svenska zlatanister ser Guardiola som en svag ledare ser blåögda katalaner Ibrahimovic som en arrogant diva som aldrig passade in. Något säger mig att båda parter någonstans vet om att det är mer komplicerat än så. Det man kan konstatera är att scenariot som uppstått och den stämpel som båda herrarna fått är på många sätt lika tragisk som det faktum att Zlatans tid i den blåröda tröjan varade i blott ett år. I Zlatans fall har han rönt fortsatta framgångar i både Milan och PSG att katalanerna omöjligt kan missa hans kvaliteter, trots att de förmodligen aldrig kommer att medge det. För Pep Guardiola är uppgiften lättare men också svårare, beroende på vem som bedömer. Han har i varje fall en lång tidsram för att tysta sina kritiker och dagen hans Tysklandsresa når sitt slut kan han ha lyckats göra det - vilket i så fall inte skulle vara en dag för sent. Då kanske tvivlarna ser Pep Guardiola på samma sätt som Bayern München gör. [b]Ninos Kurt[/b]