Speltips: Krönika: "Jag tänker på det hela tiden"

För många är Espen Knutsen smeknamnet "schampo", och en happy-go-lucky-mentalitet personifierad av ett blont hårsvall. För mig är det bilden av en människa som burit sorgen och skulden på sina axlar längre än någon annan i den amerikanska hockeyligan.

Knutsen var, åtminstone fram tills Mats Zuccarello landade på Manhattan, den störste norske spelare som NHL stiftat bekantskap med. Ändå tog det lång tid innan han tog steget över till andra sidan. Draftad först på drygt 200:e plats i tionde rundan 1990 var det inte ens i närheten av något superstjärnefokus. När premiären avverkades i NHL för Anaheim var han 25 år gammal och hade dessutom hunnit veva 40 matcher i farmarligan i Cincinnati. Inte på något sätt en fame and fortune-tillvaro, men tre mål på nitton matcher imponerade inte på Ducks ledning. Espen vände "hem" till svenska Djurgården där han redan gjort tre säsonger som firad stjärna och gjorde ytterligare två. I den sista briljerade han stort med 21 poäng på 13 matcher i slutspelet.

Espen Knutsen återvände till NHL, och nu var det slut på farmarlagsspel. Första säsongen i Blue Jackets blev det 53 poäng på 66 spelade matcher, och han hade en plats i laget. Norrmannen visade även under andra säsongen att han inte var på plats för en tillfällig peak. Han var förvisso mer en framspelare än en målskytt, men poängen fortsatte rulla in. Columbus var ett hopplöst bottenlag i Central, men det var inte på något sätt Espens fel. Han snittade över tjugo minuter per match, och stod för näst flest assist i laget. En slitvarg som jobbade för kollektivet.

Den 16 mars skulle Blue Jackets ta emot Calgary Flames på hemmaplan i Nationwide Arena, i en i praktiken betydelselös match där bägge lagen var avhängda från slutspel. På läktaren sitter trettonåriga Brittanie Cecil, för första gången på plats på riktigt i en NHL-arena. Hennes stora passion som fan var annars amerikansk fotboll, och Miami Dolphins, men hennes far tyckte att hon skulle få se hemmalaget spela. Han hade därför gett henne biljetten som en förtidspresent inför födelsedagen fyra dagar senare.

Halvvägs in i matchen är hemmalaget upp med ett mål när Knutsen kommer in i offensiv zon. Han tar sats och avfyrar ett bra dragskott från bortre kanten av den vänstra tekningscirkeln, men Flamesbacken Derek Morris hinner få fram klubbspetsen och avstyra skottet som åker upp på läktaren. Så här långt är det en dag som andra i Nationwide.

Just detta skott tar dock olyckligt i huvudet på Brittanie Cecil som sitter högt upp på läktaren. Det är dock ytligt inte värre än att hon är vid medvetande och kan lämna arenan på egna ben, med en annan åskådares jacka tryckt mot huvudet. Matchen återupptas.

Brittanie förs till sjukhus där en blödning upptäcks, men det är inte värre än att den verkar avstanna och någon dag senare är hon symptomfri. Senare ska det dock visa sig att den CT-scan som gjordes inte visade att ett kärl i huvudet brustit, och timmar senare förlorade hon medvetandet. Två dygn efter att hon träffats av Espens puck avlider Brittanie Cecil.

Några dagar senare, vid en hemmamatch mot Detroit Red Wings hålls en tyst minut för Brittanie i Nationwide, och alla spelare i Blue Jackets bar hennes initialer BNC på sina hjälmar resten av säsongen.

"Jag tänker på det hela tiden" sade Espen Knutsen i en intervju kort efteråt. "Det var en fruktansvärd olycka, och jag kan inte få ur den ur mitt huvud."

Espen närvarade inte vid Cecils begravning, klubben representerades istället av general manager Doug MacLean. Knutsen återhämtade sig aldrig mentalt från händelsen. Även om han formellt tillhörde Blue Jackets organisation två säsonger till blev det bara 45 matcher i ligan, innan han återvände till Norden där han gjorde ett tjugotal ganska bleka matcher för Djurgården innan han lade skridskorna på hyllan för gott. I praktiken tog Knutsens hockeykarriär slut samtidigt som Brittanie Cecils liv; hans ångest och skuldkänslor låg framför alla försök att spela på den nivå han gjort. När Knutsen lämnade USA skulle det ta sex år innan han återvände. Då var det för att för första gången träffa Jody Naudascher, Brittanies mamma.

"Jag håller dig inte som ansvarig, det har jag aldrig gjort" sade Jody till Espen. "Det var en olycka och du skulle aldrig ha klandrat dig själv för något. Jag ville berätta det för dig redan då."

Brittanie Cecils död innebar en förbättring av säkerheten i samtliga NHL-arenor, och de höga näten bakom plexiglasen är en direkt följd av detta. Hon är till dags dato den enda åskådare som avlidit till följd av en olycka under en NHL-match. Espen Knutsen kommer för alltid få leva med att en puck från hans klubba dödade en människa, men förhoppningsvis kan han numera göra det med vetskapen att ingen klandrar honom för det och att han inte kunde göra något för att förhindra det.