A Stroll Down Memory Lane - om konsten att älska ett lag

[b]Älskade Aston Villa – som vi har kämpat, du och jag. Frågan är hur många gånger till vi får chansen att möta våren i Paris. [/b] Alla hjärtans dag. Mina två barn och min sambo - de viktigaste pusselbitarna i mitt liv - äger mina tankar idag. Men detta är en fotbollsblogg, och då är det kärleken till mitt lag som räknas. Aston Villa - vad gör du med mig? Ditt beteende tär allt mer på mitt tålamod. För den objektive är du inte lika vacker som du en gång var, men för mig som ser insidan – som vet vem du verkligen är – finns en ohämmad potential som inte gör att jag kan lämna dig. Jag stannar väl vid din sida ändå. Vårt förhållande har utvecklats under många säsonger av sällsynt medgång och ständig nötning på det som en gång var ohämmad kärlek. Som ett gammalt gift par, som vet precis vart man har varandra, men som ändå ibland lever mer på det som varit än det som komma skall. Vi är stolta över vår historia, visst, men vår framtid kanske inte är lika ljus som vissa vill försöka banka in i huvudet på oss. Enligt livets logik har vi blivit många år äldre än när vår kärlek blomstrade för första gången, men numera pratar vi om en mogen kärlek. En som visserligen åldrats, men som inte låter sig bräckas ens av den svåraste av stormar. Passionerad. Men kanske också en som utvecklats till att ta motgångar hårdare. [b]Minnen att dö för[/b] Så här på rak arm, precis när förhållandet är i den osäkraste av faser, förnyar jag våra löften genom att spela upp några av de bästa minnena vi upplevt. Stora som små. Det är historien som måste rädda oss ur krisen, nu när nuet och framtid är svart som skorstensrök. Minns du firma Yorke/Milosevic? Jag lovar att jag raderat bort alla missar han gjorde, serben, istället minns jag det han bidrog med. Storlek. "Missalotovic?" Nej, för mig är du styrka. Styrka och kärlek. Trinidad/Tobago fanns inte ens på världskartan när hans radarpartner kom fram: playboyen, finliraren och exekutören Dwight Yorke. Varför skulle du lämna oss? Man vet inte att uppskatta det man har förrän man förlorat det, brukar det heta, men fan vet om det inte är direkt felaktigt här. Yorke var en Aston Villa-spelare, inget annat. Herregud, ligacupfinalen 1996, på Wembley - om jag minns den? Om jag gör. Som jag gör. Och den där säsongen när Juan Pablo Angel, med sin colombianska fräckhet - kan man säga så? - tog över fotbollen i Storbritannien. 2003/2004 måste det ha varit. Och det var banne mig nästan 20 mål i Premier League. Och lika härligt som det är att ta SMS-lån till ockerränta och leva som kung för en dag, lika härligt och nervnedbrytande hade vi det under O'Neill-åren, när Champions League inte var längre bort än en Birmingham-bos avstånd till närmaste baltirestaurang. Vi som lever får fortfarande betala en osedvanligt hög ränta för kalaset, men lånet gav oss legendariska matcher som den mot Everton borta. Matchen från 2008/2009 var en berg- och dalbana av känslor, men när den var över stod vi där med en 3-2-seger och en rufsig tioårings pura glädje i ansiktet: "En gång till, pappa, jag vill åka en gång till." Men pappa Randy hade inte råd med sådana här aktiviteter när finanskrisen knackade på dörren. Med svångremmen åtdragen står vi nu här med hotellbokningar, kärlekstörst och en karta över Paris - men ingen som flyger oss dit. Nu våras det för mörkare tider.